2016: 208 – Ibland bara måste man av David Levithan

 

Ja. Jag älskade den. Det är naturligtvis inte chockerande – det är ju David Levithan! – men ändå. Vilka ljuvliga böcker han skriver. 

 

Somliga kritiserar boken (den heter Boy meets boy på engelska och jag läste den på originalspråk men väljer att skriva om den svenska titeln eftersom bloggen är på svenska) för att det inte är särskilt realistiskt att staden som våra ungdomar bor i är så otroligt öppen och härlig vad gäller HBTQ-personer. Jag, och många med mig, väljer att bara njuta av att det får vara så, för en gångs skull. De behöver inte fokusera på att slåss för sina rättigheter hela tiden, de får vara som vanliga människor. 

Jag tycker att det är befriande. 

 

Paul och Noah träffas i en bokhandel. Bara det – ni fattar ju. De upptäcker att de går på samma skola och börjar träffas. Konstigare är det nämligen inte i denna underbara stad. Pauls kompis Tony har det inte lika lätt, dock – han är också gay, men bor i en annan stad som inte alls är lika öppen och vänlig, med föräldrar som verkligen inte är det. Deras bästa tjejkompis heter Joni, och så har de en annan fantastisk kompis – Infinite Darlene, som tidigare hette Daryl och var quarterback. Det är i och för sig Darlene fortfarande, men numera med lösnaglar och glitter på så många ställen som möjligt. 

 

Naturligtvis blir det problem trots omgivningens acceptans – som med Tonys föräldrar, med Jonis nya kille och med Pauls ex, Kyle. Till slut måste Paul komma på ett sätt att bevisa för Noah att det är honom han vill vara med, och jag kan inte säga för mycket om den saken mer än att det är det gulligaste man kan tänka sig. Så fint! Slutet är ett av de bästa jag har läst i ungdomslitteraturen och David Levithan är och förblir min idol. Han är helt oerhörd.