Höga förväntningar på denna. Höga! Jag köpte den på flygplatsen när jag skulle åka till Berlin i vintras, men det blev inte av att jag läste den. Nu förstår jag varför – jag kanske kände på mig att det inte skulle klicka, trots att omslagstexten verkligen talar för att jag skulle älska den? Men det tror jag inte, för jag tycker att jag läste idel fantastiska recensioner av den förra året.
På omslaget står det:
”En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr.”
Med andra ord låter det ju lite som någon sorts hybrid av Min mormor hälsar och säger förlåt och typ… Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag var visserligen inte lika såld på dem som alla andra (Hundraåringen var bättre på film) heller, men ja – jag trodde helt enkelt att detta skulle vara en helt perfekt bok för mig.
Det var det alltså inte. Det tog tre veckor att läsa den, och ni som brukar hänga här vet nog att det är alldeles extraordinärt långt. Särskilt för en pocketbok på typ 250 sidor.
Saker jag gillade: pensionärerna. Agatha och Karl är härliga och jag ska erkänna att jag gapskrattade när jag läste om Agathas vrålande (hon vrålar alltid, pratar aldrig i normal samtalston) och jag tyckte att vissa av beskrivningarna av Karl och Edie var underbara. Och slutet var så fint.
Sak jag ogillade tillräckligt mycket för att det skulle sabba hela läsupplevelseln: Att all dialog är skriven i kursiv stil. Inga talstreck / pratminus. Inga citationstecken. Bara kursivt. Först trodde jag att det var någon sorts stream of consciousness, men det var det tydligen inte. Och det blev så jäkla rörigt.
Men, tänker du – kan man verkligen låta en hel bok bli förstörd av en sådan sak? Ja. För det flöt inte. Jag hakade upp mig hela tiden, och tycker man inte att det flyter att läsa är det ju inte särskilt roligt heller.
Så nej – ett bottennapp för mig. Jag hade kanske tyckt något helt annat om det var en läslig bok, men det var det inte. Synd! Men nu vet jag ju 🙂
Stories from the city, stories from the sea 