”Eldens mäktiga ande vilade över rummet. Lukten av eld skrämde honom, men var samtidigt fascinerande. Han tappade en brinnande tändsticka bland trassel och terpentin. Det var som om papperskorgen fick liv. I värmen buktade den utåt och blev till ett ansikte som ville tränga igenom den mjuka plasten. Han vågade inte röra sig fast det brann för fullt. Elden hypnotiserade honom. Det knastrade som om ansiktet ville berätta något för honom … en hemlighet om de döda barnen på mammas tavla.
Elvaårige Leo har förlorat sin mamma i sviterna efter en brand. När han flyttar till Visby med sin pappa uppstår ytterligare bränder i samma bostadsområde. En politiker utsätts för trakasserier och kort där efter avlider hans hustru i en anlagd brand. Det blir Maria Werns uppgift att söka sambanden. De leder till ett gäng som hållit ihop sedan gymnasietiden. Ett gäng där brandmannen Björn, som Maria blivit allvarligt förälskad i, har sina vänner.
Dans på glödande kol är den fjortonde boken i Anna Janssons framgångsrika serie om Gotlandspolisen Maria Wern. Det är en bok om girighet, om de krafter som inte drar sig för att utnyttja andras utsatthet och om längtan efter kärlek. Den utspelar sig i ett Visby där turistströmmen återvänt till fastlandet och polisstyrkan reducerats för ett lugnare tempo.”
Tänk – nu har jag läst alla Maria Wern-böckerna! Det känns jättekonstigt, men på något vis lite skönt eftersom jag har en tendens att känna lässtress just nu – vilket naturligtvis är helt vansinnigt, jag har läst 180 böcker i år, liksom. Det är fler än en om dagen! Nu är ju en hel del barnböcker och ljudböcker, men ja – böcker är böcker. Jag får tagga ner med den där prestationsgrejen, alltså. Pratade med S om det igår och det är ju inte så att jag försakar andra saker för att läsa, eller så – och jag sover ju på nätterna – men det är fortfarande vansinne att jag ska känna att jag inte läser nog när jag… ja. Ni fattar.
Jag såg någon som skrev på ett forum för ett tag sedan att hen alltid kan lista ut vem mördaren är i svenska deckare, gärna efter sådär 50 sidor. Om det gäller även denna vore jag imponerad! Jag hade visserligen mina aningar kring vem det kunde vara, men aldrig i livet hade jag kunnat lista ut motivet. Mycket välgjort! Jag tycker verkligen att Anna Jansson är bra, och jag njuter av läsningen. Det är så lagom spännande hela tiden, och det är härligt!
Tur att jag har fler serier jag inte läst ut ännu – det är uppenbart att jag just nu är förtjust i kvinnliga svenska deckarförfattare, och ja – det finns ju en del att beta av 🙂
Stories from the city, stories from the sea 