Jag har läst fyra av Karin Wahlbergs deckare tidigare (Ett fruset liv, Tröstaren, Flickan med majblommorna och Blocket och så ganska nyligen första romanen om Lasarettet, Än finns det hopp. Och jag tycker att hon är så otroligt bra! Jo förresten, jag läste ju Matthandlare Olssons död också men den hittar jag inte bland recensionerna och jag har för mig att jag inte var så förtjust i den heller.
Som så ofta läser jag deckare i helt fel ordning, och det har jag gjort här också för detta är första boken om Claes Claesson och läkaren Veronika. Det är någon väldigt spännande med deckare i sjukhusmiljö! Jag lyssnade på Storytelpodden igår, när de intervjuade Sofie Sarenbrant om just detta med att hon använder sig av brottsplatser där folk ser likadana ut (spa, maraton, sjukhus) och ja, det är väldigt intressant.
Här hittas en ung läkare, Maria, död i duschen i jourrummet på ett sjukhus. Det är Veronika som hittar henne och tror förstås att det är en olyckshändelse – men när polisen kopplas in och upptäcker blåmärken på kroppen förstår man att det är ett mord som begåtts. Stämningen på sjukhuset är spänd som det är, och det blir ju inte bättre av att man förstår att det är någon med passerkort som begått brottet.
Det visar sig förstås att Maria inte var så omtyckt på jobbet, och bilden av vem hon verkligen var växer sakta men säkert fram…
Karin Wahlberg är ju själv läkare, vilket förstås gör att berättelsen om sjukhuset känns trovärdig. Sedan kanske det känns lite som en personlig attack på somliga saker inom den världen. Men det kan jag ta, det blir mindre av det längre fram i serien.
Och jag gillar boken, den håller ett ganska stillsamt tempo och jag gillar det. Ibland vill man inte ha ett rysligt tempo. Dessutom är relationerna väl beskrivna, och jag gillar alltid trovärdiga och sympatiska poliser!
Stories from the city, stories from the sea 