Viveka är pastor i Equmeniakyrkan i Gamla Enskede. Hon är i femtioårsåldern, har en man som mest är intresserad av rysk filmvetenskap och ett gäng barn. Hon har även en hemlig kolonistuga, dit hon åker för att komma bort från allt. Och hon är så trött på tanterna i församlingen, som skapar storbråk när Viveka vill introducera frukt till kyrkkaffet. Vivekas tysta protest blir att hon bär t-shirts med tryck under pastorskåpan. För dödshjälp, och sådant.
Framför allt är hon trött på att alltid vara tvungen att finnas till för alla andra än sig själv.
Men så dör en av tanterna i församlingen. Hon som var allra bäst på hallongrottor. Förgiftad! Av samma ämne som finns i stormhatt. Och just stormhatt odlas i var och varannan trädgård i Gamla Enskede. Vem är det som inte har rent mjöl i påsen?
Det blir en söt liten deckarhistoria – men det är inte deckarhistorien som ger mest behållning här, utan berättelserna om Viveka och hennes tankar. Nu tycker jag att narrativet blir lite babbligt här och där, men det är ändå ganska trevligt att lyssna på – ja, detta var alltså en ljudbok.
Jag tycker att det är roligt att författarinnan själv är frikyrkopastor – det är ganska djärvt att skriva som Haaland gör om vissa saker kring tron och arbetet. Inte för att jag är kritisk till att hon gör det, tvärtom – det är jättenyttigt.
Ja, det är liksom vad man väntar sig. Ganska roligt, mysigt, puttrigt med en liten udd. Det lär bli fler böcker och jag lär läsa dem också!
Stories from the city, stories from the sea 