Ja. Jag hade höga förväntningar på denna boken när det blev bestämt att det skulle bli månadens bokcirkelbok i en av mina cirklar. Den skulle ju vara så inspirerande och storslagen och härlig på alla vis!
Det tycker jag väl inte att den var.
För mig var det för tillrättalagt, för ordnat och för orealistiskt. En person i cirkeln tyckte att den var alldeles ljuvlig, en underbar saga och det kanske är så man ska läsa den? Det funkade inte för mig. Det finns för många krokiga frågetecken.
Vad som händer? Tja. Julia Win är advokat på Manhattan. Hennes pappa Tim försvann för ett antal år sedan, och man har hittat brev som han har skrivit till en Mi Mi i Burma, där han ursprungligen kom ifrån. Julia åker dit för att ta reda på vad som hänt.
Premissen är ju bra och intressant, det tycker jag. Det är alltid intressant när folk försvinner.
Men sedan… nä. Hon träffar en person som vet allt om Tim – eller Tin Win, som han hette – och Mi Mi. Det blir förklarat hur han kan veta vissa av dessa saker i slutet, men inte alla. Dessutom står jag inte riktigt ut med dessa monologer som förklarar allt – det är för enkelt! Jag tror att Sendker är för bra för att använda sig av sådan banal berättarteknik.
Pratade med S om den i måndags då hon läste den för ett tag sedan, och när hon inte heller var imponerad förstod jag att det är nog inte bara jag som inte fattar. Den är helt enkelt inte det där mästerverket som man hade väntat sig.
Jag har haft den i diverse listor i appar och grejer ett bra tag, men uppenbarligen inte lockats tillräckligt. En person i cirkeln tyckte att den var en riktigt skön verklighetsflykt från det stressiga vardagslivet och en oro hon bär på, och det var väl inte direkt så att jag var motvillig till att plocka upp den och läsa klart, men jag njöt inte direkt av läsningen heller.
Så – ingenting för mig, men fantastisk för väldigt många andra. Så är det ibland!
Stories from the city, stories from the sea 