Åh, detta är så dumt. Jag läste denna för längesen. Såpass längesen att jag inte riktigt kan säga när det var, men förra året någon gång. Och jag har sökt i arkiven och i bloggen och googlat och allt möjligt för jag var helt övertygad om att jag hade skrivit om den, men nu har jag tydligen inte det. Så den får falla in i ledet för detta året i alla fall – jag har faktiskt tänkt läsa om den.
Anledningen till att jag kom att tänka på den var för att jag håller på och lyssnar på Allt vi säger är sant, som jag helt missade när den faktiskt sändes kontinuerligt. Och så nämndes denna i ett avsnitt, det om fika i ungdomsböcker, och då insåg jag att jag har ju läst den men när var det? Och så hittade jag den inte – and here we are now.
Jag tror att ni förlåter mig för att jag använder baksidestexten denna gången, med tanke på omständigheterna…:
”Hon är vanlig, osynlig, utan titel. Hon kör med pastellfärger och stängd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika åt honom, för då hade han kanske kunnat förstå. Han är den som avgrundsgråter. Hon är den som tänker att det finns olika sätt att göra uppror på.
Hon hänger hemma hos Angèle och tillsammans har de en bakblogg. Att fylla plåt efter plåt med kardemummabullar är också ett sätt att gråta.
Hon kastar sig om halsen på brorsan de få gånger han kommer hem och hälsar på. Men han har börjat försvinna. Han är nykär och pluggar långt, långt bort. Hon måste svälja intensivt för att inte gråta när han går. Hon skiter i pappa men det är svårt. Han tar bara över med sina berättelser från förr om mamma, om hur det var då. Om lungcancer och döden.
Hon tjuvröker i tyst protest på sitt hemliga ställe i parken. Bara där infinner sig lugnet. Men en dag saknas en cigg i det väl undangömda paketet. Någon vet. Någon har sett.
Anna Charlotta Gunnarson ger oss en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur.”
Ja – sista meningen är en ypperlig sammanfattning. Det enda rebelliska som huvudpersonen kan ta sig för som pappan skulle bli tokig över – rökning – är precis det hon gör. Och genom detta lilla fritidsintresset träffar hon en alldeles speciell liten person.
Jag visste liksom att jag skulle gilla denna, för jag gillar Anna Charlotta Gunnarson så mycket, och jag gissade inte fel.
Stories from the city, stories from the sea 