2016: 92 – Så värt av Martin Jern

 

Jag kan uppskatta att det är skrivet ur en killes perspektiv, något som visserligen börjar bli vanligare men ändå. Och av naturliga skäl kan jag ju inte känna igen mig i en femtonårig kille, för jag har aldrig varit någon sådan. 

 

Oftast kan jag dock känna igen mig i böcker ändå, man får ju försöka försätta sig i situationen. Men jag förstår inte detta, för jag har aldrig haft ett sådant liv som huvudpersonen Aron har. Skejtare och värstingar och väldigt liberala föräldrar och folköl vid kiosken och langare i lägenheter och högstadietjejer som knaprar Tramadol på fritiden. 

 

Och inte på ett bra sätt. Missförstå mig för all del rätt nu – det finns ju böcker där dessa inslag gör något för handling och belysning av problem och så vidare, men här blir det bara någon sorts kuliss – som nästan känns som om författaren försöker spela tuff? 

 

Detta är antagligen en total missuppfattning, men jag kan inte hjälpa att jag har svårt att ta det till mig. 

 

Men den fick ändå en trea av mig, för viss formuleringar är riktigt vassa och roliga – och somliga även tänkvärda. Jag läser några recensioner där personen som skrivit tycker att de nästan blir förälskade i Aron och att han är så gullig – jag tycker inte att han är särskilt gullig alls. Ganska jobbig. Men det kanske femtonåriga killar har lov till, och jag är bara lite gammal och dammig?