Det blev lite påskekrim till slut! Och vad kan vara bättre än en alldeles ny Maria Wern-deckare, av härliga Anna Jansson?
Naturen och tiden spelar en stor roll i denna sjuttonde bok om Maria Wern. Hon har blivit äldre – förstås – barnen är större, hon är gift med sin stora kärlek och nu har hans halvstore son Hampus också flyttat hem till dem, efter att ha genomgått behandling för drogberoende och för att sona ett brott som han hade stor del i. Men, nu bor han hos Björn och Maria och har börjat hänga med Naturbiologerna, det måste väl vara ett bra ställe för en ungdom på glid?
Det är Almedalsvecka och ett fruktansvärt oväder slår ut radar och GPS och isolerar Gotland från fastlandet. En av politikernas fruar hittas brutalt mördad i hemmet och snart därefter upptäcks ännu ett kvinnomord, som måste ha skett samma natt.
Vidskeplighet och religion har tidigare spelat roll i Janssons böcker – nu är det snarare vetenskap – eller bristen därpå – som kickar in.
Jag var fast i denna boken under ett dygn. Läste så fort jag hade chansen – vilket är ett gott betyg. Jag tycker väldigt mycket om Anna Janssons böcker, då hon inte bara tar upp aktuella problem utan ofta även lär mig något – det är ju bara några dagar sedan jag skrev om Stum sitter guden och hur mycket jag lärde mig av den.
Ordningen på böckerna har jag alltså inte brytt mig så mycket om, så jag har några kvar som väntar på min uppmärksamhet inom kort 🙂 Och tur är väl det, för jag vill inte gärna få slut på Wern…
Läs även och dagarna går…s recension – Anna formulerar sig mycket bättre än jag 🙂
Stories from the city, stories from the sea 