Allra första Maria Wern-boken! Vilket förstås bevisar att jag (ibland) läser deckarserier som ja, jag vet inte vad, för i skrivandets stund håller jag på med den allra nyaste. Och det finns fortfarande ett gäng däremellan som jag ännu inte kommit mig för att läsa…!
Maria bor alltså nu i Kronköping, är fortfarande gift med Krister (och hans vansinniga svärmor, skulle man kunna tro) – barnen är små och det är svårt att bolla barnpassning, arbete och det egna livet.
Och i arbetet händer det mycket – en man hittas brutlt mördad och hängd i skogen i snön, av en man vars hund hänger bredvid, tillsammans med ett gäng andra handjur. Nog måste det handla om ett midvinterblot? Maria och kollegorna hittar paralleller till ett mord som skedde i Uppsala nio år tidigare – då var det en bilbrand, där offret var så illa åtgånget att man fick vända sig till tandkorten.
En gammal vän till familjen är historiker och arbetar med nordisk mytologi – när han blir inkopplad på fallet kommer många paralleller till asatron fram. Detta tyckte jag var så himla spännande! Jag tycker att jag har lite lagom koll på asatron och allt däromkring, men jag visste uppenbarligen ingenting om Freja och hennes följare, och så vidare.
Naturligtvis är det rafflande och hetsigt – och sjukt spännande – och naturligtvis finns mördaren mycket närmare än Maria någonsin skulle kunna ha tänkt sig.
Jag var uppenbarligen vass i några dagar där, för här liksom i Pojken som slutade gråta listade jag ut vem mördaren var lite före det faktiskt blev uppenbart. Men det var nog en ren slump – så brukar det inte gå till 😉
Jag älskar Anna Jansson – tycker att hon är helt underbar. Så – ännu en utmärkt Maria Wern – bring ‘em on, säger jag!
Stories from the city, stories from the sea 