Jag ville väldigt gärna tycka om denna bok. Gillade 1989 – Leva eller överleva och hoppades naturligtvis på att denna skulle vara ännu bättre.
Saken är den att det är den. Delvis. Men den är så vansinnigt ojämn. Och persongalleriet är gigantiskt. Man skulle behöva en väldigt detaljerad karta över folket för att överhuvudtaget förstå någonting.
Så, ja. Bitarna om systrarna och antikvariet är underbara. Bitarna som är mail mellan två tjejkompisar (eller ja, från en tjejkompis till en annan) är också strålande, tills de spårar ur.
Men det är så mycket flum. Psykologanteckningar, schamaner, Zelda Fitzgerald, den eviga Suzanne Brøgger – nej, jag kan inte riktigt tycka om den. Om jag bara hade fått bryta ut berättelsen om systrarna, kanske fodrad med mailtjejerna, så absolut. Men jag fick liksom bara frågan varför? i huvudet – och det är ju inte nödvändigtvis vad man önskar sig av en roman.
Så. Mer Majken och Gunnel, antikvariat, citatvägg och namedropping. Gärna det. Men inte allt det andra. Det blev bara tröttsamt och outgrundligt.
Stories from the city, stories from the sea 