Jag började läsa denna i somras, men kom inte så värst långt på första försöker – och jag är ganska säker på att det har med det gigantiska persongalleriet att göra. Just då tror jag inte att jag hade energi eller sinnesnärvaro att hålla reda på allting.
Men nu gick det. Och jag är tacksam för att det finns en förteckning över persongalleriet i början av boken, för den behövs. Det är oerhört mycket folk att hålla ordning på.
Det är 1953, och polioepidemin härjar i Sverige. Handlingen utspelar sig på och omkring ett lasarett i en småstad vid havet (i Småland, tror jag). Och vi följer sköterskestudenter, sköterskor, läkare, läkarfruar, överläkare, baderskor, skolflickor, patienter – och alla däromkring. Så ni kan ju tänka er.
Det är en väldigt fin berättelse, som jag kanske tycker är lite väl lång. Vissa personer hade jag kunnat klara mig utan – inte för att jag tycker illa om dem eller att de egentligen är onödiga, utan för att det är så himla mycket FOLK.
Men det är rörande. Och lärorikt! Jag ska villigt erkänna att polio för mig hittills har betytt ungefär vaccination och eventuell förlamning. Ni fattar? Nu vet jag lite mer. Och hu, vad skrämmande det är – inte bara att läsa om sjukdomen, utan att det finns så många i världen som är emot vaccination. Alltså, jag blir mörkrädd på riktigt, det svindlar lite när man tänker på det.
Jag lär fortsätta med serien, och antagligen ganska snart. Det är en viktig bit svensk historia.
Stories from the city, stories from the sea 