Jag läste första boken om Maj, Att föda ett barn, i somras. Nu när jag läser vad jag skrev om den då blir jag lite konfys – jag minns det som om jag tyckte mycket mer om den. Jag tog visserligen till mig oerhört mycket av författarfrukosten med henne i höstas också – och har förstått gått och funderat på Maj hela tiden.
Och gått och småhållit på böckerna. För uppenbarligen vill jag ju inte riktigt att de ska ta slut.
Sörja för de sina var min flygplansbok på vägen hem från Gran Canaria förra helgen och det lämpade den sig alldeles ypperligt för. Om det bara inte vore för att Nextory är så otroligt konstiga – vem har hört talas om sidor som saknas i en e-bok, liksom? Bara att starta om – hela appen – varje gång. Och det bryter av på ett ganska osmidigt sätt, tycker jag.
Nu är det fyrtio- och femtiotal. Maj är den hon är. Fortfarande osäker i sina olika roller – som fru och mor och allt vad hon nu ska vara. Tomas har visserligen fått hjälp av en doktor i huvudstaden, mot drinkandet, men riktigt bra är det ju inte ändå. Det är migrän och blödningar och hemskheter. Stackars Maj, hon har det så jobbigt! Och försöker väl döva och göra det bättre på sitt sätt, men det är inte så lätt.
Och som vi lider med Maj. Åååh, det är smärtsamt. Men så fantastiskt välskrivet att det ju blir njutbart ändå.
Jag tänker på detta som Kristina Sandberg pratade om i sitt föredrag, detta om vikten av städning och sådant för Majs generation (och kanske även nästa), och varför dessa romaner därmed måste utspela sig i köket. Det är väldigt intressant att tänka på det viset.
Och åh, vad jag längtar efter bok nummer tre… samtidigt som jag inte vill börja på den för då är den ju slut innan jag vet ordet av.
Stories from the city, stories from the sea 