Låt mig bara säga en sak innan jag säger något mer – om inte Jane Green slutar att kalla barn och hundar ”delicious” ganska snart så skickar jag barnavårdsnämnden på henne. Allvarligt talat – jag måste ha läst tio böcker av henne, om inte fler, och varenda en har nog bannemig minst tre delikata barn.
Men. Det som jag alltid har gillat med Jane Green är att hon tar upp allvarliga saker, även om man väl vill kalla hennes böcker för chick-lit och lättsamma. På rak arm har hon ju snackat barnlöshet, övervikt, att gifta sig med fel man pga förväntningar, problem med svärmor, familjeproblem, problem med vänner, problem med arbete… ja, ni vet.
Och nu tar hon upp något viktigt igen, nämligen kemiskt missbruk hos unga kvinnor. Och hon gör det, som så ofta, i en underbar miljö. Ofta befinner vi oss ju i norra London, gärna Highgate, i hennes böcker. Sedan hon flyttade till USA har det blivit mycket USA – både NYC och Desperate Housewives-aktigt Connecticut i någon bok – nu är vi på Nantucket. Ja, London också. Men det är mycket Nantucket.
Åååh, som jag längtar till New England och allt däromkring! Såg ju nyligen The Affair som visserligen inte handlar om New England utan snarare längst upp på Long Island, men det känns som om det här med ömentaliteten och det där är ganska lika. Sedan är det inte så långt emellan heller, om man tittar på kartan. ((Har just idag avslutat en annan bok som utspelar sig där i hoodsen, man blir ju tokig!))
Det pendlar lite i tid, men huvudperson är Cat. När vi först träffar henne har hon varit nykter ett tag, men vi förstås att hon har kämpat med flaskan – ganska länge. Flashback till hennes tillkomst, då hennes amerikanska mamma Audrey, nygift med rik man i norra London, åker till släkten på Nantucket en sommar och det ena leder till det andra.
Cat får reda på detta i vuxen ålder och reser dit för att träffa sin far och sina halvsystrar, men det blir inte riktigt så bra som hon hade hoppats – trots att hon träffat Jason i London som tar med henne till AA och stöttar henne, så tar hon ett mycket ödesdigert återfall vilket resulterar i att hon förlorar kontakten med sina systrar, lika fort som hon funnit den. Hemskt tragiskt. Och det är det där klassiska – hon måste slå i botten innan det blir någon ändring…
Alltså, Jane Green skriver verkligen fantastiskt bra. Förutom sina upprepningar, då. Man märker att hon har gjort sin research och hon skriver på ett så flytande och rakt sätt att det är en fröjd att läsa. Och det är viktigt, tror jag, att allvarsamma saker tas fram i ljuset – men gärna på ett sådant här sätt, som ingen kan undgå att ”förstå”. Jämför gärna med En oväntad semester av Marian Keyes.
Ja, jag trodde att jag hade gjort slut med Jane Green för ett tag sedan, men nej, det har jag faktiskt inte gjort. Det var något jag läste – kanske The Beach House – som gjorde mig omåttligt trött på henne, men nu minns jag varför jag har gillat henne så mycket förut. Bra. Mycket bra.
Stories from the city, stories from the sea 