Åh, jag har velat läsa denna så länge – Breakfast Book Club hade ju författarfrukost med Naumann på Bokmässan, men den dagen kunde inte jag komma ifrån. Ja – vi det laget hade jag inte heller läst boken – men det har jag gjort nu, eller lyssnat, då.
Och det är en helt oerhörd bok. Det är svårt att komma på någon bok som gjort mig så berörd, åtminstone på senare tid.
Detta är den sanna historien om när Cilla Naumann tar med sig sin son för att träffa hans biologiska mor i Bogotá, Colombia. Parallellt med den berättas den fiktiga historien om Ana, som växt upp i kloster i Bogotá och nu arbetar med att ta hand om en annan fin frus barn istället för sina egna. Och bryter ett stort, stort tabu i sin egen längtan.
Inom den självbiografiska ramen får vi även komma tillbaks ett antal år i tiden, till när den biologiska mamman sitter på planet till Colombia för första gången, för att hämta hem sonen. Eller, hämta? Är det rätt ord, verkligen? Det där med hämtning och lämning är ett problem för många föräldrar, men kanske allra mest för en blivande adoptivmor- och far.
Det är en omtumlande berättelse. Jag älskade att lyssna på den – gjorde det naturligtvis delvis på jobbet och blev riktigt irriterad när jag var tvungen att gå på toaletten eller koncentrera mig 😉 Nej, jag skojar – naturligtvis lyssnar jag bara på ljudböcker om det passar, inte tvärtom!
Hur som helst. Otroligt vackra berättelser, båda två. De stannar inom en ett bra tag, det är ett som är säkert.
Stories from the city, stories from the sea 