Först och främst – jag tycker så mycket om Marie Hermanson. Hon är verkligen en svensk författarinna som sticker ut. Jag vet inte om hon blivit översatt till andra språk, men jag hoppas verkligen det!
Martina är 22 år. Är timanställd på hotell som städerska, bor i andra hand någonstans i Göteborg, det mest spännande som händer är någon utflykt till Slottsskogen. Men telefonen måste vara med och på och laddad, för tänk om jobbet ringer?
Hyresvärdinnan måste plötsligt ha sin lägenhet tillbaks och Martina står utan. Hon åker hem till sina föräldrar, bara för att finna att föräldrarna har blåst ut hennes gamla sovrum och tänker åka till Paris istället. Men väl i hemstaden träffar hon sin gamla väninna Tessan, som erbjuder henne att komma och bo på landet där hon fått arbete som husa. En fyrtiotalshusa, för damen som anställt henne är mentalt kvar i just den tiden. Något hände, någon gång, och nu tror hon att det är fyrtiotal, att hon varje kväll håller middagar för hög societet när hon faktiskt bara, efter att ha inspekterat dukningen, tar en sömntablett och går och lägger sig.
Tessan och Martina är alltså ganska fria att göra som de vill.
Men de blir fler också. Först en ung tjej som kommer, skadad efter en olycka. Sedan två killar som Tessan och Martina träffar i stan. Alla är vilsna i livet, men på herrgården känner de sig hemma. De vill bo kvar för alltid och börjar smida planer för hur de kan tänkas få ärva herrgården – särskilt efter att den gamla damen blir svårt sjuk…
Ja, det är spännande, det är det! Och humoristiskt också, såklart. Hermanson har ju en alldeles unik sorts humor.
Förlaget skriver: Skymningslandet är en både satirisk och spännande berättelse om hur arbetslöshet och bostadsbrist kan driva unga människor in i en både lockande och farlig kollektiv fantasi. – det är en intressant och poignant beskrivning. Mycket bra.
Stories from the city, stories from the sea 