Jag älskar ju Mia och Klara. Och jag rördes väldigt av Klaras sommarprat 2012. Nu har jag äntligen läst, eller lyssnat på då, hennes bok – Längtan bor i mina steg. Som handlar mycket om barnlängtan, svårigheterna att få barn på vanligt vis och allt däromkring – men även om arbete, Varberg, familj, vänskap, hundar (mycket hundar), relationer och… ja. Livet, ni vet.
Det är en salig blandning av frustande skratt och brännande tårar bakom ögonlocken. Klaras röst är dessutom oerhört behaglig att lyssna på, så det var verkligen underbart att hon hade läst in boken själv. Alla gör ju inte det med memoarer eller självbiografier som tacklar svåra ämnen. Men det är klart. När man väl pratat om något en miljon gånger kan man dra det igen utan att det är så farligt. Men man hör varenda känsla i texten i hennes röst, så är det verkligen.
Blandningen av allt är helt ljuvligt. Det är så oerhört bra. Du kommer att skratta högt åt berättelsen om narren på Varbergs fästning, och röras så att du upptäcker att du stannar på gatan när hon berättar om Nicolai.
Jag kan verkligen inte rekommendera denna högre. Helt otrolig. Fantastisk kvinna, fantastiska texter. Och man blir oerhört sugen på att skaffa hund… jag träffade ju dessutom den förträffliga whippeten Doris igår kväll, och det är något alldeles visst med tassar mot trägolv! ❤
Stories from the city, stories from the sea 