Försoningen är bok ett i en trilogi av mediedrottningarna och tillika systrarna, Hannah Widell och Amanda Schulman. Boken är inläst av Moa Gammel.
Och den var precis vad jag förväntade mig. Väldigt lik Denise Rudbergs chick-lit som jag tycker är förskräckligt dåligt skriven – fast denna är inte fullt lika dålig språkmässigt, det är den faktiskt inte. Men upprepningarna som är så typiska för Rudberg finns. Nu lyssnade jag på boken och kan inte plocka fram den för att citera exakt, men det var något i stil med ”Hon tog med sig BH:n och trosorna in i sovrummet och bytte om till BH:n och trosorna” – det blev väldigt likt den där Rudbergromanen där någon ”hoppade i” kläderna och stövlarna och något mer tre gånger på två sidor…
Trots detta – och trots att jag har svårt för Moa Gammel sedan jag hörde i Blankens Swanberg att hon hade varit taskig mot Johanna Swanberg – så tyckte jag ändå om den. Det kändes ärligt att ge den en trea på Goodreads, liksom.
Det handlar om två systrar – Vanessa och Alicia – två tjejer i trettioårsåldern (tror jag) i Stockholm, jobbar med media och mode och sånt. Äter köttfärssås och spaghetti hos mamma varje söndag (MYCKET sympatisk vana! Det gör jag med! ;)) och är bakfulla för det mesta för de springer ute på nätterna istället för att sova som folk.
Och hela boken är ju lite som Fredagspodden. Lite flaxig och tramsig här och där, innehåller ofta ordet ”härligt” och är faktiskt väldigt charmig. Jag önskar så att det var Hannah som hade läst in den själv, det hade passat tusen gånger bättre! Jag var tvungen att lyssna på större delen av boken i minst 1,5x-fart, mot slutet 1,75x för jag ville bara bli klar – det är svårt för mig att lyssna på folk som läser långsamt, och särskilt på släpig stockholmska… no offence, men det kan vara väldigt släpigt. Funkar inte i min hjärna där det måste gå fort!
Man blir ganska fäst vid systrarna, trots att man blir ganska irriterad på dem också. Vissa saker som de gör och säger är så idiotiska att det är omöjligt att förstå hur de resonerar – men som jag ofta pratar om så är det ju så det ska vara – man måste känna något för karaktärerna, inte bara hålla med dem hela tiden. Men vem f-n går upp ur sängen där man lagt sig för att sova gott för att någon jäkla kille ringer klockan ett och vill att man ska komma till någon himla bar? Jag fattar inte.
Fattar heller inte varför det måste vara champagne hela tiden och överallt. Detta är inga överklasstjejer, även om de umgås i östermalmskretsarna – jag köper det inte helt enkelt.
Men som sagt – en ärlig trea. Och ja, jag kommer att läsa de följande böckerna, inget snack. Särskilt som denna slutade med en mega-cliffhanger som Alicia bara MÅSTE göra rätt sak åt!
Stories from the city, stories from the sea 