Jag blev ju alldeles bedårad av Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan – och särskilt av Tiny Cooper. När jag fick klart för mig att Tiny fått en egen bok – och inte bara det, utan en musikalroman – var det inget snack om saken – den måste jag läsa.
Och det har jag då gjort, och det gick fort och var fantastiskt. Det var längesen jag läste en pjäs, så att säga – och jag har aldrig läst ett musikalmanus förut. Men det funkar! Det flyter! Och man kan kopplar lätt på sitt suspension of disbelief när det gäller Tiny. Jag menar – det är ju ingen som tycker att det känns naturligt att folk brister ut i sång mitt i allt, men äh, det går bra.
Ljuvligt. Jag vill verkligen veta mer om Tiny och Will, och Will och Djane (förlåt, Phil och Djane) och… ja, hur det blir helt enkelt. Hoppas att mera kommer!
Och – bonus för det skitsnygga omslaget som verkligen ser ut som ett småslitet repetitionsmanus 🙂
Stories from the city, stories from the sea 