Cassiopeja Svensson blev till under stjärnorna i Paris. Beatrice Svensson är hennes mor – men fadern förblir okänd.
Hon lämnar landsortshålan för Stockholm och juridikstudier, där hon träffar fina flickor från Öfvre Östermalm som helst av allt vill bli gifta. Och Agnes, som finns med sedan barndomen men har förändrats. Till det bättre.
Cassiopeja bestämmer sig för att hon vill börja spela piano. Och det visar sig att pianofarbrorn bor i samma hus! Det är bara det att han inte alls är någon farbror – han är Casper, skitsnygg bartender… och sambo. Såklart.
Det är plågsamt att vara ung och dum och kär, men det är även plågsamt att vara äldre och kanske lite förståndigare och läsa om det. För vissa saker Cassiopeja tar sig för är ju inte så himla bra.
Samtidigt förstår man. Cassiopeja är nämligen ytterst trovärdig som karaktär.
Jag tyckte oerhört mycket om denna roman. Den har legat på väntelistan i typ ett och ett halvt år, men jag kan inte svara på varför jag inte har läst den. Nu gjorde jag det, och det är jag innerligt glad över för ja, den är väldigt bra. Läs gärna ett citat från i måndags.
Du känner igen titeln, säger du? Såklart du gör.
Det är helt fantastiskt att Sandberg bara var tjugo år när hon skrev denna. Samtidigt gör ju det förstås att det hela är ännu mer trovärdigt. Jag läser att hon skrivit prisbelönta noveller tidigare och är inte förvånad.
Stories from the city, stories from the sea 