Jag har läst Lisa Bjärbo förut, och lyssnade på henne under det där fantastiska seminariet om mörker i ungdomslitteraturen på Bokmässan – men har gått och hållit lite grann på att läsa Djupa Ro – sådär som jag alltid sparar det godaste till sist på en tallrik eller i en godispåse eller så.
Och det gjorde jag rätt i. Möjligen skulle jag ha väntat ännu längre, till ledigheten när jag hade kunnat sträckläsa på riktigt. Men det blev bra ändå.
19-årige Jonathan hittas död i ett litet småländskt samhälle. Drunkningsolycka, tror man. Det är mitt i sommaren, och hans fyra närmsta vänner vallfärdar hem till Småland och är alla samlade för första gången på något år. Det är David – berättaren, Tove, Ludde och Paula. Ja, och så var det Jonathan, då. Men han finns inte mer.
De har vuxit upp tillsammans och därmed vuxit ihop, förstås – men ändå finns det så mycket som de aldrig berört och pratat om. Nu måste de göra det, för de måste få reda på vad som egentligen hände med Jonathan. Varför i hela världen skulle han ut och bada ensam mitt i natten?
Mycket finstämt och känsligt skrivet, men samtidigt finns på något vis den där humorn som jag direkt förknippar med Bjärbo. Och så får jag, som så ofta, den där tacksamhetskänslan över att inte vara uppvuxen i en liten stad – jag mår fysiskt lite illa när jag läser om hur rykten sprids och alla känner alla. Jag tycker att det räcker med sammanträffanden i Göteborg och här är vi en halv miljon personer, liksom. (Nej – jag vet att alla inte tycker att det är såhär i småstäder, men jag får en viss klaustrofobisk känsla av blotta tanken.)
Jag tyckte mycket om Djupa Ro. Den berör väldigt viktiga ämnen – och inte bara död och sorg utan så mycket mer. Riktigt, riktigt bra.
Stories from the city, stories from the sea 