Eva Z från Kalmars jägarinnor har blivit vuxen. Hon har lämnat Kalmar för Stockholm och arkitekturstudier. Men det funkar inte. Det blir inte bra. Hon, med sin arbetarbakgrund och folkölsfarsa passar inte in bland de blonda pagerna på kalasen. Vilket hon inser liggande på ett golv på toaletten på Arkitekturskolan medan tvålen rinner nerför väggen.
Det är dags att ge sig ut i världen och hitta… ja, något. Sig själv kanske?
Via Kuba, artistlinjen på högskolan, kollektiv, new age och gud vet vad. Den jägarinnan som fortfarande finns kvar startar kärnfamilj i förorten och Eva är fortfarande vilsen.
Det är mycket väntan i romanen, tycker jag. Eva väntar hela tiden på att något ska hända, att någon ska upptäcka henne, att någon ska betala henne för att skaaaapa… ja.
Och jag gillar det, för jag tror att det är autentiskt. (Autenticitet är för övrigt ett viktigt ord i hela romanen.) Jag tror att det finns jättemånga ungdomar som klarat skolan med bra betyg som sedan bara tror att något ska ”come upon them” och ordna upp allting. Ja, det tror jag faktiskt, trots att vi nog har många duktiga och ambitiösa ungdomar i Sverige – fortfarande finns det sådana som tror att ”det ordnar sig”. Det gör det sällan, eller hur?
Jag tycker att Tove Folkesson är superskicklig. Det är många karaktärer här som jag gärna hade velat veta lite mer om, men skildringarna vi får är ändå utmärkta. Jag gillar henne verkligen!
Titeln är väldigt intressant också – värd att fundera på på många olika plan.
Stories from the city, stories from the sea 