2015: 208 – Döden ingen talar om av Ulrika Jannert Kallenberg

 

Ulrikas pappa är död. Men ingen berättar hur han dog. Ingen talar om det. Ingen talar om honom. Somrarna tillbringar Ulrika och hennes bror Mikael hos farmor och farfar på Öland. Farfar är kontraktsprost, farmor är en kylig prostinna, kusinerna är duktiga och mamma är sämre än de andra. För hon är bara ingift. Och borde inte ens höra till längre. Ändå vill farmor att de kommer på besök. Som om hon genom att hålla fast vid barnen kan hålla fast vid sin son, barnens pappa. Som är död. Och döden förtigs. Döden ingen talar om.

Döden ingen talar om är Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska berättelse om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av döden, i skuggan av ett självmord.

 

Jag hade förmånen (och turen, på sätt och vis) att lyssna till Ulrika Jannert Kallenberg på Halländsk bokmässa häromveckan. Laddade genast ner boken förstås och läste den ganska pronto också – jag ligger efter med mina recensioner. 

 

Det var en väldigt stark upplevelse att lyssna på Ulrika, och likaså förstås att läsa boken. Baksidestexten sammanfattar verkligen boken, det är förstås därför jag lånade den – jag hade inte kunnat sammanfatta det bättre. Det är så förskräckligt att läsa om upplevelserna, och så otroligt att Ulrika och hennes bror inte får veta vad som faktiskt hänt deras pappa – han begick alltså självmord när Ulrika var liten flicka – förrän de är vuxna. Så galet! 

 

Mycket intressant och mycket viktigt att vi faktiskt talar om sådant här. Jag råkade läsa en hel radda böcker om självmord på raken strax efter att vi fick höra om Nic – det var inte medvetet, det vill jag säga – och något som rörde mig så väldigt i alla artiklar om honom var ju just det att han pushade så på att berätta och att söka hjälp när man mår dåligt. Nu klarade han ju sig inte hela vägen, men många vittnade om att samtal med honom hade fått dem att söka sig till hjälp och tillfrisknande. Väldigt intensivt.