2015: 206 – En bit av mig fattas av David Levithan

När jag blivit lite trött på alla föreläsningar under Halländsk Bokmässa förra helgen gick jag upp på övervåningen för att hälsa på läshundarna som var på besök. Just då var de nog ute och gjorde andra hundgrejer, men jag hamnade istället mitt framför Unga Vuxna-hyllan. Och precis vid L:en, och där fanns ju David Levithan och en av hans böcker som jag inte hade läst… så låt oss säga att jag hamnade i en fåtölj i en och en halv timme och sträckläste. Nja, mer eller mindre, jag bar med mig boken in på teatern en sväng också. David Levithan är ett geni, nämligen. 
 
(Vid bordet bredvid satt några andra, möjligen missförstådda, genier och drack 7,5% Kopparbergs. En av dem somnade med jämna mellanrum. Det underliga var att ingen sa till dem. Men samtidigt så störde de ingen, och det spöregnade ute, så det var ju faktiskt en human grej att låta dem vara ifred.) 
 
Men. Tillbaks till verkligen. Det är New York City, det är september 2001. Den 11:e september, närmare bestämt. 
 
Claire är i skolan när rektorn kommer in för att berätta det ofattbara som har hänt: Ett flygplan har kraschat in i World Trade Center. Peter är på nedre Manhattan för att köpa skivor. Och Jasper ligger och sover i Brooklyn. 
 
Claire och Peter är skolkamrater. Peter och Jasper hade planerat att gå på dejt just den där dagen. Claire går nattliga promenader i veckor efter katastrofen, för att försöka förstå vad som har hänt, och en natt träffar hon Jasper vid Ground Zero av en slump. De tre får ihop en fantastisk vänskap, genom sina gemensamma trauman och problem med att faktiskt fatta det ofattbara. 
 
Och musiken, som alltid, spelar en jättestor roll i Levithans skrivande. Underbart ”soundtrack” om man kan säga så. Originaltiteln, Love is the higher law, kommer från U2:s One, till exempel. Och jag, som egentligen inte är så förtjust i Travis, blev jätterörd av beskrivningen av deras gig ett kort tag efter attackerna. 
 
Så, ja. Precis som man kan förvänta sig – det är ju trots allt David Levithan – så är detta ett mästerverk på riktigt. Jag älskade varenda ord. Fantastiska karaktärer, fantastiska funderingar. Ljuvligt! 

Lämna en kommentar