2015: 201 – Gräspojken av Christer Lundberg

 

Kalle är tolv år och bor tillsammans med sin mamma Bodil, pappa Tomas och lillebror Björn, samt familjens vita nymfparakit Aslan, i en lägenhet i Majorna. Det är sent åttiotal och av en slump börjar Kalle odla marijuana i en krukväxt tack vare att Aslans fröblandning innehåller indiska hampafrön. 

 

Ja. Det börjar bra, eller hur? Kan ju också lägga in att samma dag som plantan Mariana upptäcks förlorar Kalle oskulden till en blå pall. Detta är det enda som är taget ur Christers eget liv, förutom miljöerna.

 

Detta blir starten till en vansinnig, surrealistisk berättelse. Mamma och pappa separerar och mamma drar till Indien för att finna sig själv. Pappa dricker för mycket vin i sovrummet, slutar sitt arbete på en fackförening och blir ”trädgårdsmästare” på heltid. Ja, för de fortsätter förstås odlingarna i sommarstugan utåt Kungälv, någonstans. 

 

Mitt i allt detta träffar Kalle Ulrika Sparks som går i åttan, och de blir tillsammans och får en mycket passionerad tid tillsammans. Ett litet gäng göteborgsgangstrar blir inblandade, genom Tobbe som pappa, brorsan och Kalle träffar på en liten semestertripp till Amsterdam – gänget leds av maffiabossen Olyvia som är den minsta vuxna personen Kalle någonsin sett. 

 

De hamnar på Kanarieöarna en sväng också och träffar grottfolk, mamma kommer hem ett tag över jul och lagar currygrytor, Kalle och Tobbe träffar en gammal gubbe när de håller på att drunkna nära Kornhalls färja på julaftonsnatten… 

 

Ja. Ni förstår. Det är en riktig rövarhistoria, på alla sätt och vis. Man hänger knappt med – jag blir på något underligt vis påmind om John Lennons hysteriska berättelser. Men man köper det. Inte så att man tror på det, men mitt sinne för suspension of disbelief kopplades på redan på första sidan. Det brukar bara ske i Harry Potter-sammanhang. 

 

Jag försökte lyssna på den här som ljudbok, men det gick bara för långsamt – vilket är synd, för jag tycker väldigt mycket om Christers röst. Jag får helt enkelt ge mig vad gäller ljudböcker, om det nu inte är kåserier eller böcker i dagboksform. Någon tipsade om att dra upp farten lite grann, men det går inte när det är en välkänd röst för då låter det ju inte alls som Christer. 

 

Bella Stenberg skriver i GP att ”Gräspojken är en sympatisk rövarhistoria i behov av redigering” och det är jag mycket villig att hålla med om.  Den är nämligen alldeles för lång. Men bortsett från det en utmärkt, underlig, vansinnig Bildungsroman. Fint så. 

 

Ett par väninnor har just läst, eller håller på att läsa kanske, Christers andra roman, Bläckfisken. Jag misstänker att jag helt enkelt måste läsa den också.