Vet ni vad? Jag fattade ett beslut i veckan om att jag faktiskt får lov att läsa lättlästa versioner av klassiker som jag verkligen vill läsa, men bara inte orkar ta mig igenom. Såsom Stolthet och fördom. Det känns lite konstigt, men samtidigt – varför gör det det? Jag bestämmer väl för höge farao själv vad jag vill läsa. I alla fall numera.
Men – denna klassikern klarade jag alldeles själv!
Och den är underbar.
Kom ut 1912, och rör en ung mans liv kring sekelskiftet 1800/1900. Arvid Stjärnblom, fil. kand., är förälskad i Lydia Stille. Kärleken är visserligen besvarad, men på den tiden räckte det ju inte med kärlek allena för att det skulle funka. Arvid flyttar till Stockholm för att göra karriär på en tidning – en kamouflerad Svenska Dagbladet, skulle jag tro – och Lydia gifter sig med en äldre man, för att kunna leva det goda livet. Detta tar Arvid hårt, och ett bekvämlighetsförhållande övergår i giftermål med en kvinna som han inte älskar.
Åren går – ja, det står just så i den löpande texten – ”Åren gick.” – ganska sympatiskt. Tio år, till och med, sedan dyker Lydia upp av en slump i Arvids liv och de inleder en affär. En allvarsam lek, kan man ju säga. Men det går förstås inte sådär himla bra, det heller.
Språket är utmärkt och miljöbeskrivningarna helt otroliga – till och med jag, som har jättedålig koll på Stockholm, blir lite hänförd. Arvid lider lika illa som, om inte värre än, unge Werther – hjärta och smärta är då sannerligen ledord i romanen. Mycket gripande och engagerande. Riktigt bra.
Ett citat av Lydia: ”Mig får du älska på ett hedniskt vis!” – det är väl ingen direkt chock att de religiösa kritikerna gick i taket!
Ni ser det fina omslaget? Bilden – som ser ut som korsstygn – går att köpa som affisch här!
Stories from the city, stories from the sea 