Det är ett mysterium att jag aldrig har bloggat om denna förut, för jag har läst den säkert tio gånger sedan bloggen startade. Eller, kanske inte riktigt tio, men inte långt ifrån.
Nu är ju detta en samling dagböcker, så man kan inte direkt recensera. Men man kan kommentera! Och det är att åh, vad fint det är, men åh, vad ängsligt och smärtsamt det samtidigt är.
Det är dag för dag under de sista åren i gymnasiet, det är au pair-tid i London, det är framför allt arbetet på Ultra med Kristian Luuk, Andres Lokko och Jan Gradvall. Det är namedropping på hög nivå – men kom ihåg att det är dagböcker.
Om vänskap och kärlek och ångest och den där oerhörda pendlingen mellan oerhörd lycka och den mörkaste doom och gloom. Sådär som det är när man är tonåring.
När jag läser sådana här skildringar av gymnasietiden är jag alltid lika glad över att min gymnasieerfarenhet inte alls var sådär hemsk med mobbing och grejer. Jag gick på Schillerska, en ganska liten och väldigt estetisk skola. Alla skötte liksom sig själva. Visst, vi hade ingen sådan där fantastisk klassgemenskap som vissa verkar ha på gymnasiet, men det var liksom ingenting vi önskade oss heller. Vi var så nöjda som det var, mind your own biscuits and life will be gravy, liksom.
Jag blir väldigt musik- och bokinspirerad av Lindas dagböcker. Det är trevligt.
Måste bidra med två citat som jag skrev ner i min Lilla Röda, för de är så fantastiskt kul. Utan att mena att vara det, men jag tror att Linda idag skulle hålla med.
”Jag skapar jobbiga situationer hela tiden. Tänkte till och med äta Digestivekex idag.”
och
”Jag vill faktiskt inte vara ensamstående längre.”
Nitton år gammal. Det är otroligt roligt. Obs – med all due respect för att det naturligtvis inte var det minsta roligt då. Men som sagt, jag tror att Linda nu, med tre fina tjejer och man, också tycker att det är ganska roligt idag.
Dagböckerna behöver för övrigt en Spotifylista. Som så mycket annat av Linda Skugge.
Stories from the city, stories from the sea 