”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.”
Låter det läskigt? Det är det. Men så himla, himla BRA. Inte för att jag förväntade mig något annat av en av upphovsmännen till Cirkeln-trilogin, men jag menar – jag läser ju egentligen inte övernaturliga grejer. Scifi och fantasy och sådant, det är ju ingenting för mig?
Men – recensionerna av Färjan var så hyllande, och från så skilda håll, att jag var tvungen. Åkte till och med in till stan enbart för att köpa den – jag brukar aldrig köpa inbundna böcker.
Här möter socialrealismen det övernaturliga. Och det är socialrealismen som är så himla, himla bra.
Vi får träffa ett stort gäng väldigt olika personer. Marianne, den äldre kvinnan som är så ensam, så ensam, och som söker ett litet… äventyr? De två tolvåriga kusinerna Albin och Lo, som varit oskiljaktiga som barn tills en familjehemlighet kom emellan dem. Calle, som brukade jobba ombord och nu har återkommit för att fria till sin älskade. Pia, säkerhetsvakten, och hennes kollegor som försöker hålla ordning i kaoset som kan vara en Finlandsbåt. Den avdankade, bedagade schlagerstjärnan som numera leder karaokekvällarna. Tjejkompisarna Madde och Zandra, som ska festa järnet med rosa fjäderboa på. Ja, ni fattar – en salig blandning av alldeles vanliga människor.
Men det finns någon på båten som inte är en vanlig människa. Plötsligt är alla i livsfara.
Alltså, ja. Jag tyckte att det här var så jäkla bra. Färjan är en av de mest intensiva romaner jag har läst – som jag skrivit förut så var jag tvungen att lägga ifrån mig den när jag hade läst kanske 70% av den, för jag blev alldeles omskakad. Den tar verkligen över hela tankeverksamheten, och det säger mycket. Jag är ju liksom en person som kan läsa och diktera samtidigt, typ. Men inte med Färjan – jag satte tänderna (!) i den och fick verkligen slita mig när det var dags.
((Jag skrev faktiskt på Twitter – vilket blev retweetat av Mats Strandberg himself – att jag fick utöva våld på mig själv för att resa mig från soffan och gå på bio samma dag som jag köpte den – så var det. Nästan. Våld kanske var att ta i.))
Det är det här nakna och ängsliga som gör oss till människor som blir så starkt när hotet blir så nära och påtagligt. Japp, jag älskade varenda sida. Bara… wow.
Stories from the city, stories from the sea 