2015: 190 – Kärleksboken av Lin Hallberg

 

Nu är det Auriels tur att vara huvudperson. Jag drog mig egentligen lite för att läsa den just för att jag verkligen inte tycker om Auriel – ja, jag vet att hon är ett barn (och ett påhittat barn ;)) – men jag tycker verkligen illa om henne. Har gjort sedan första början. No redeeming features. Hon är falsk, fjäskig och den värsta ögontjänare man kan tänka sig. Så är det. 

 

Auriel och tjejgänget – Meuish, Caro, Cissi och Amelie – bestämmer regler för sin vänskap, nu när de snart ska börja högstadiet. De ska aldrig ljuga för varandra, de ska aldrig snacka skit om varandra, de ska aldrig ta varandras killar, de ska aldrig tvinga någon att vara med på något hon inte vill, och de ska alltid hålla ihop. 

 

Men redan första kvällen hos Cissis farmor på landet bryter de varenda regel, och allt håller på att gå riktigt illa. Meuish paxar söte Aron på badplatsen, men han har bara ögon för Auriel. Cissi följer med till badet på natten fast hon inte vill eller får. Caro känner sig ful, fet och utstött. Naturligtvis råkar de i trubbel när Cissis farmor får reda på vad som hänt, och Auriel får det värsta straffet – de andra tjejerna får inte träffa henne mer för sina föräldrar. 

 

Isolerad och instängd startar hon en blogg. Där det också håller på att gå riktigt illa… 

 

Jag ycker inte alls mer om Auriel efter boken, men jag gillade att Kemal kom tillbaks i slutet. Honom gillade jag inte heller under seriens gång, så det var ju trevligt att han fick lite redeeming features i alla fall. Annars är detta en väldigt bra och autentisk bok om vänskap och den första kärleken. Jag har haft turen att aldrig hamna i sådana där tjejgäng, varken i dem eller utanför dem, men jag tror att det är hur vanligt som helst att det är som det är i Hallbergs böcker. 

 

Det känns skönt att serien är avslutad och cirkeln är sluten, får jag säga – Hallberg avslutar med flaggan i topp. Bra!