Det är dags för bok nummer tre om Linnéa och de andra – de första två heter Långt ifrån cool och Långt ifrån kär.
Efter sommarlovet är det dags för Linnéa och resten av klassen att börja sexan. I sexan går man i ett annat hus, med högstadieeleverna, och det känns pirrigt! Men efter ett besök på högstadiet känns det inte bra. Linnéa känner sig liten och töntig.
De andra tjejerna börjar hänga med de stora killarna – Vanessa blir till och med ihop med Tor i sexan! Men Linnéa vill ju inte hålla på och skolka och hänga i centrum. Förresten får hon inte det för mamma och pappa heller. Men hon vill ju inte bli utstött av Vanessa och Vera och de andra heller…
Samtidigt har Vilmer blivit jättekonstig. Börjat klä sig i AC/DC t-shirts och har spikes i håret och tar av sig glasögonen. Det är ju nästan som om han försöker imponera på någon.
Och vem är det som har klottrat på toaletten? Det står V ❤ X – är det Vanessa? Eller Vera? Eller…? Det blir stor uppståndelse på skolan.
Ännu en rar, rolig och träffande bok om Linnéa och de andra. Det är ju mycket slitning mellan barndom och ungdom i den åldern, och jag tror att alla har känt så. Man vet liksom inte riktigt vad man är, och det vet inte de vuxna eller samhället heller. Och samtidigt är ju alla tolvåringar så otroligt olika! Vissa leker fortfarande med Barbie i den åldern, och vissa är ganska vuxna och mogna på riktigt. Jag säger inte att jag nödvändigtvis var en mogen tolvåring, men jag vet ju vad jag läste och intresserade mig för till exempel, och det var kanske inte direkt Barbiedockor.
Jag tycker att Olsson lyckas bra med lösningarna i sina böcker också. Det är inte bara så att allt är frid och fröjd, utan det blir rimliga konsekvenser – och samtidigt släpper hon – genom föräldrarna – saker som helt enkelt inte är värda att rya och gapa om.
Bra! Tråkigt att jag bara har en bok kvar om Linnéa, men jag bara måste ju veta hur det går för dem!
Stories from the city, stories from the sea 