Bara titeln fick mig ju att falla pladask här. Men jag föll pladask för hela boken.
Gunnar Ardelius är ett nytt namn för mig. Lite underligt, för han har ju funnits i sfären ganska länge – denna, som är debuten, kom ut 2006 – men jag kanske inte har hållit så bra koll på ungdomsböcker förrän på senare år. Dessutom bodde jag ju i England när denna kom ut, och svenska ungdomsböcker blir inte direkt översatta till engelska på en gång (denna har visserligen blivit det, men… ja) – och får jag ju erkänna mina fördomar och säga att Gunnar inte låter som en ungdomsboksförfattare. Som bara vara 25 när han skrev denna, dessutom!
Detta är en väldigt filmisk roman – hela boken består av korta scener, som skulle kunna vara en sorts… synopsis, fast det är inte ordet jag letar efter heller. Man sträckläser. Det finns inte annat att göra, för man måste få reda på vad som händer med Morris och Betty.
Ung, hetsig, intensiv kärlekshistoria. Äldsta historien som finns? Kanske. Men den känns hela tiden ny och fräsch, den är så rapp, så påträngande, så vacker. Het längtan mot trygghet och varma ryggar.
Jag älskade vartenda ord, och kommer att läsa mer av Ardelius typ snart på en gång genast. Så himla bra.
Jag avslutar med ett citat som jag markerade:
”När vet man att det är slut?” / ”Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.”
Stories from the city, stories from the sea 
Den åker rakt in i min "att läsa"-lista! 🙂
GillaGilla
Det gör den rätt i Linnea, för den är hemskt fin!
GillaGilla