Men han dyker inte upp första dagen. Och inte andra eller tredje eller fjärde heller – men på fredagen, äntligen, står hans pappa i dörren till klassrummet. Tatuerad och häftig, rockstjärna minst! Och mycket riktigt, det är han – men Vilmer själv verkar vara en riktig tönt. Med glasögon och fluga!
Vanessa och Linnéa bestämmer sig i alla fall för att bli kompisar med honom, och det visar sig att han är en riktig höjdarkille. Så till den milda grad att en viss rivalitet faktiskt uppstår mellan tjejerna – hur ska detta gå?
Det är en söt liten berätelse, det är det – men jag irriterar mig på att de lägger all energi på att tjusa Vilmer. Inte så girl power, liksom. Mem – spoiler alert – vänskapen slår förstås allt i slutändan ändå.
Jag gillar att Linnéa är en duktig tjej egentligen, men att hon hittar på små tokerier här och där. Ett underbart citat som jag var tvungen att skriva ner på en gång – när Vilmer har gett Vanessa en komplimang för en klänning hon har på sig:
”Jag tror inte alls att det är det rosa i klänningen han gillar. Han tycker säkert mer om det svarta mellan de rosa blommorna.”
Befriande med en cynisk elvaåring, n’est-ce pas? 😉
Stories from the city, stories from the sea 