Det är väldigt roligt att leta restauranger på nätet tycker jag – Tripadvisor är inte en sida jag har använt förut, men just för Paris verkar den vara väldigt extensiv och aktiv. Det varr där jag hittade de övriga restaurangerna jag varit på, och igår var jag alltså på L’Entracte.
Det fanns väldigt skilda omdömen om den – eller ja – de som ätit där var alla extremt nöjda. De som blivit ombedda att vända i dörren trots att det inte var fullt var, av förklarliga skäl, mindre positiva. Jag försökte boka ett bord online men fick ”avslag” och tänkte då gå någon annanstans – men när jag var på väg till det andra stället gick jag rakt på L’Entracte och jovisst fick jag komma in!
Han som hade hand om stället var enda personalen och även då kock, plus att han gick ut till närmsta stormarknad för att köpa öl så fort någon ville ha det, för det hade han ingen själv. Menyn existerade endast på en griffeltavla, som han bar omkring till olika bord. Flera blev utvisade i dörren – men jag har verkligen ingen aning om varför! Några som dök upp verkade i och för sig ganska på lyset, det var ju festival och jag antar att han hellre ville ha ätande gäster än bara drickande. Men annars – ingen aning. Jag, tre medelålders franska damer och ett amerikanskt par fick i alla fall lov att äta. Haha, så charmigt. Och han blev uppriktigt bestört och nästan lite ledsen när jag inte ville ha hans fina vin till maten. Det var med stor indignation som han öppnade plastflaskan med Pellegrino.
Smygfotade granndamens mat – kronärtskockan var så vacker att jag inte kunde låta bli. Önskar att jag hade beställt den själv men jag vågade inte. Camilla berättade för mig idag att det finns ett uttryck, ”avoir un coeur d’artichaut” – att ha ett hjärta som en kronärtskocka – betyder ungefär att man har lätt att bli förälskad i allt och alla.
Istället åt jag marinerade sardiner – smakade som sill, kan man säga, fast ändå inte… väldigt fräscht och örtigt med mycket syra.
Pepparsteken kom på en stoooor tallrik med massor av sås… och ingenting. Jo, sedan kom både tunna fina frites och grönsaker. Allt har sin tid 🙂
Mot slutet av måltiden började det smälla så att jag blev livrädd – men det var förstås avslutningen på skördefestivalen, med massor av fyrverkerier över Montmartre. Herregud, vad de höll på! När jag gick hamnade jag mitt i folkströmmen på väg till Anvers métro – och var väldigt glad att jag inte behövde åka någonstans utan bara gå runt hörnet och krypa i bingen efter ännu en underbar dag!
Stories from the city, stories from the sea 