Tisdagsutmaning med Kulturkollo – Minns ditt 80-tal!

Jag är född 1982, och var således inte så gammal under 80-talet. Men jag har ett ganska skarpt minne, så jag ska nog få ihop det här i alla fall! Detta är för övrigt första gången jag deltar i Kulturkollos tisdagsutmaning – oemotståndligt, såklart. Är inne i en riktig kulturperiod, jag läser, lyssnar, tittar och reflekterar mer än jag vanligtvis gör, och önskar att jag hade massor av mer tid till det. Underbart.

 

Ja – eftersom jag inte var så gammal så lyssnade jag väl främst på det som spelades hemma, och det jag minns från unga år är Björn Afzelius och Mikael Wiehe, Dire Straits, Bruce Springsteen, Beatles, Ulf Lundell och sådant. Minns även ett kassettband med Viktor Klimenko, men jag vet verkligen inte hur det kom in i tjället. Minns inte heller någonting om musiken, men vet att jag tydligen gillade att lyssna på det med farmor. När jag fyllde fem fick jag en egen kassettbandspelare och en Lena Philipsson-kassett och året därpå en med Carola av farbror H med familj, av outgrundlig anledning för jag tror aldrig att jag uttryckt någon önskan om den, men den var förstås oerhört bra! 😉 1989 började jag skolan och det var även då som Kylies Enjoy yourself-skiva kom, och min klasskamrat M hade den på band och den gick varm vill jag lova. Kompisen F hade egen vinylspelare och på den spelade vi Paula Abdul Rush rush– också helt oförklarligt. Ja, och samma höst som jag började skolan kom Magnus Ugglas 35-åringen med Baby Boom och Jag mår illa på – naturligtvis mycket skojiga, vi lyssnade på dem på fritids minns jag. Inte för att vi förstod hälften, men det gjorde väl ingenting, det var ju jätteroligt.

 

Det finns ju en massa 80-talsmusik som jag gillar nu som vuxen som jag inte kände till då också, som jag hoppas att jag hade lyssnat på om jag hade fötts tio år äldre. Depeche Mode och The Smiths först och främst, men även T-Rex, The Smiths, Joy Division, New Order, Stone Roses, Lightning Seeds… ja, det finns massor.

 

Så lyssnade jag på Fablernas värld på LP, och Rasmus på luffen och Pelle Svanslös!

 

Ja… till en början blev jag ju läst för. Favoriten var, utan konkurrens, Duktiga Annika. En rätt bra hjältinna egentligen för att vara skriven på 40-talet, hon är visserligen snäll, generös och hjälpsam men hon säger till och sätter ner foten också, särskilt när Skryt-Olle krånglar. Mina stackars föräldrar var så trötta på henne, va. Pappa hittade på egen text och försökte hoppa över sidor… Annars vet jag inte riktigt, men det var väl de vanliga, typ Lilla Anna och Långa Farbrorn (mycket tveksam, va?) och de där andra av Inger och Lasse Sandberg… Lennart Hellsing kommer jag ihåg och Torbjörn Egner. Sedan började jag ju läsa för mig själv när jag bara var drygt tre men jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag läste förutom Astrid Lindgren. Det var väl liksom det som fanns på förskolan och dagis, och så var vi ju på biblioteket förstås! Jo, Nalle Puh och Nalle Puhs hörna var poppis hemma hos mormor och morfar, och hos farmor och farfar läste jag Sörgården och I Önnemooch de andra av Anna Maria Roos. Och Pelle Sanslös Svanslös! Och Viveca Sundvall såklart, som jag fortfarande älskar. Läser om böckerna om Mimmi så fort jag kommer åt.

 

Mot slutet av 80-talet läste jag de första Sune-böckerna också (och blev livrädd för att ”få blindtarmen”) – kanske kom jag även i kontakt med de första Sparvel-böckerna av Barbro Lindgren? Svårt att säga exakt. Då blev jag i alla fall rädd för att bli magpumpad. Jo förresten! Eva Bexell och Gunnel Linde kom också med i bilden där någonstans.

 

Det var väl Björnes Magasin, Disneytajm med Lasse Åberg, Lilla Sportspegeln och varierande Sommarmorgon och Jullovsmorgon-program, främst. Och inspelade Pluto och Pärlan och sånt hemma hos mormor och morfar. Men absoluta favoriten var Gomorron Sverige med min store idol Fredrik Belfrage. Eller ja. Jag kallade honom för ”min väninna”. Jag minns fortfarande besvikelsen när det ställdes in för att Palme blivit mördad – jag var 3½ och meddelade mina föräldrar om nyheten i sängkammaren. Snacka om chocken det måste ha varit. ((Jag förstod väl inte vad varken ”mördad” eller ”statsminister” innebar…)). En annan favorit var Goda Grannar – som jag väl fattade nada av, men tyckte var väldigt bra. Tvingade farmor och farfar att leka att de var Iris och Helge, medan jag var Desirée som hoppade i sofforna (?).