Man vet aldrig riktigt vad man ska vänta sig när kändisar gör något som inte är det de är kända för. Ni vet hur jag menar, eller hur? Kokböcker är ju ett exempel som är ganska vanligt, och träningsregimer och sånt där.
Men jag hade en bra magkänsla inför Josephine Bornebuschs författardebut. Och magkänslan stämde. Detta är en riktigt förbaskat bra ungdomsbok.
Rut är femton år – nej förlåt, femton upplevelser – gammal. Hon bor i Stockholm med sina snälla föräldrar, går i nian och har en närmsta vän som heter Magda och är sexgalen. Utan anledning. Brorsan Robban är något av en deadbeat, men själv är Rut rätt fenomenal. Ja, hon gillar allt med sig själv utom sitt namn. Vem kan det vara som hittade på det?
Rut har ett passionerat intresse för andra världskriget, och särskilt Anne Frank. När hon nu börjar skriva dagbok hoppas hon precis som Anne att dagboken ska kunna vara den som hon nu kan anförtro sig till, såsom hon tidigare inte kunnat anförtro sig till någon. Ja, och så hoppas hon att någon kommer att hitta dagboken om hundra år, sisådär. Men inte för enkelt!
Det börjar dra ihop sig till klassresa och nu ser Rut sin chans. Hon måste komma till Amsterdam! Och främst till Anne Franks hus, såklart. Hon börjar lobba för detta mot klassföreståndaren snusk-Hasse (som kallas så för att han är ofräsch, inte för att han är pedofil) och lyckas bli utvald till klassresekommittén. Men det är lättare sagt än gjort att övertyga de andra – och att få ihop pengar till resan.
Samtidigt är brorsan på en mindre lyckad jordenruntresa, efter att ha vunnit 70 papp på Triss. Vem gör sånt? Han uppdaterar sin hermana via mail om sin mer eller mindre vitala status, och ger henne mer eller mindre goda råd.
Och Albert Simon Rasmus, innebandykillen som också är med i kommittén, börjar uppföra sig väldigt konstigt. Vad är det med honom egentligen?
Det är rappt och roligt precis hela vägen igenom. Jag älskade varenda sekund! Josephine Bornebusch har själv läst in den – ja, jag lyssnade alltså på denna på gymmet – och det har hon gjort med den äran. Jag började skratta flera gånger när hon börjar läsa Magdas repliker med någon sorts slisk-smeksam röst som verkligen inte passar en femtonåring – oerhört roligt. Dialogen är kanonbra, och formuleringarna något alldeles oerhört bra. Som när Rut fjäskar för snusk-Hasse och ”ler så hon får ischias”.
Lovin’ it – den är fenomenal. Varken mer eller mindre.
Stories from the city, stories from the sea 
Åh jag vet vad du menar. Jag läste och fnissade många gånger på min rast till slut bad kollegorna om högläsning så läste den ack så fina drömmen om räkan xD
GillaGilla
Ja, underbart! Jag rekommenderar verkligen att lyssna på den – om än bara en liten bit – när hon läser Magdas repliker är det svårt att inte börja fnissa.
GillaGilla