Jag har ju insett att jag faktiskt gillar film och bio – tänk vad underbart det är att man kan lära sig saker om sig själv även vid den mogna åldern av 24 33? Jag har liksom funnit någon sorts sinnesro som gör att jag absolut kan koppla av så lång tid som det tar att se en film – och njuta av att sjunka ner i en biofåtölj och bara ta in alla intryck, istället för att bli stressad av dem. Kan inte ens beskriva hur skönt det känns.
Igår var det i alla fall dags för Kvinnan i guld – Woman in gold på originalspråk, föga förvånande. Jag är väldigt förtjust i Helen Mirren, och hon levererade ju sannerligen. Vilken alldeles enastående skådespelerska hon är – hon, Judi Dench och Maggie Smith gör mig alldeles ställd – så fantastiska.
Här spelar Mirren en äldre kvinna boende i Los Angeles i slutet på 90-talet. Som ung, nygift kvinna flydde hon från nazisternas Wien tillsammans med sin make, operasångaren, som nu är död. Hon har fått reda på att lagarna har ändrats kring konstrestitution, och kontaktar sin väninnas son, Randy, som är advokat för att se om hon kan göra någonting för att få tillbaks sin familjs konst som nazisterna stal. Inte för pengarna – utan för att återvinna, eller restituera, sin familjs stolthet, ära och heder.
Tavlan som ger filmen titeln är målad av Gustaf Klimt, och föreställde Marias älskade moster Adele som dog ung. Randy upptäcker att den är värd flera hundra miljoner dollar, vilket får honom att göra allt för att driva stämningen mot österrikiska staten, som har tavlorna på Galerie Belvedere i Wien. Och där börjar en alldeles oerhörd resa. Maria tar tjuren vid hornen och reser tillbaks till sin barn- och ungdomsstad – fast hon lovat sig själv att aldrig mer resa dit och möta demonerna hon bär på.
Parallellt följer vi historien om hur Marias liv var i Wien, som lyckligt barn i en härlig familj, och som ung kvinna, mitt i starten av andra världskriget, bevittnande nazisternas framfärd i hennes älskade, vackra stad bland hennes älskade vänner och familj, som hon tvingas lämna för att göra den riskabla flykten till Amerika, via Köln. Oerhört rörande.
Hela filmen är rörande. En stor stark hipster som satt nära mig i salongen grät mest av alla. Men den är även oerhört underhållande och gjord med en riktigt stor skopa humor. Mirren är fantastiskt rolig – mycket brittisk humor där, förpackad i den klassiska yiddische mamma-formen. Jag har aldrig sett Ryan Reynolds förutom i Buzzfeeds listor över snygga killar, typ – men han var också mycket bra. Katie Holmes dök upp i rollen som hans hustru Pam också – söt och charmig som alltid. Har hon överhuvudtaget åldrats sedan Dawsons Creek?
Jag rekommenderar varmt att ni ser den. Riktigt finstämd och som sagt med den där tror jag nödvändiga humorn för att det inte ska bli för mycket och för pretentiöst. Toppen!
Stories from the city, stories from the sea 