Jag har läst Jellicoe Road av Melina Marchetta, för ett bra tag sedan. Jag kommer ihåg att jag älskade den – men även att jag fick så mycket intryck av den att jag inte lyckades skriva något särskilt vettigt om den. Och jag tänkte läsa om den tidigare i år, började men blev inte klar pga att jag hade väldigt mycket annat i huvudet just då.
Men jag ska läsa den igen. Typ snarast, faktiskt.
Hur som helst – här är min andra Marchetta-bok, Francesca (heter Saving Francesca på originalspråk). Titelkaraktären har just börjat på en före detta pojkskola, som just börjat acceptera kvinnliga elever. Hennes nya vänner slåss för jämställdhet och feminism, men Francesca saknar sina gamla, följsamma väninnor.
Samtidigt får hennes mamma – den starka kvinnan som alltid hållit ihop familjen och startat varje dag med att spela en peppande låt – ett sammanbrott. Hon kan bokstavligen inte ta sig ur sängen. Och Francesca måste ta reda på vem det är hon egentligen är. Den gamla, som är som de tidigare vännerna… eller håller hon något tillbaka?
Det viktigaste för mig i hela romanen är egentligen inte handlingen, utan karaktärerna och relationerna dem emellan. Såväl familje-, kärleks- samt vänskapsrelationer skildras oerhört väl och starkt, och det är en ynnest att läsa om dem. Familjerelationen är intressantast och finast – Francescas förhållande till sin bror och sina föräldrar är härligt att ta del av, och jag gillar verkligen beskrivningen av föräldrarnas relation. Mycket fint. Kärlekshistorien är också bra, men inte lika stark.
Självklart är det tungt att läsa om psykisk ohälsa och hur den påverkar hela omgivningen, men det är inte nattsvart och jag tyckte att slutet var fint. En jättebra ungdomsbok, som passar ungdomar i alla åldrar upp till 115 sisådär. Mitt i det nattsvarta, som stämningen faktiskt ibland är, finns det en enorm skopa humor – kanske inbillar jag mig, men det känns typiskt australiensiskt. Jag har bott med mer än en handfull australiensare, de alra flesta just underbara människor med mycket humor och en sorts stiff upper lip som är väldigt annorlunda mot den brittiska dito.
Jag är förtjust. Och blev ännu mer förtjust när jag förstod att det finns en uppföljare som heter The Piper’s Son. Har ett gäng ännu oöversatta böcker som jag längtar efter just nu, jag måste försöka lösa det utan att köpa på mig fler pappersböcker som jag inte har plats för.
Stories from the city, stories from the sea 
Den här köpte jag på bokmässan förra året, börjar nog bli dags att läsa den snart! Tack för att du påminde mig!
GillaGilla
Det ska du göra Marika – den är riktigt bra.
GillaGilla