Hoppsan, igår hann jag inte lägga upp min smakebit innan den stora tröttheten attackerade och jag ramlade i säng. Så det får bli en väldigt tidig måndagsbit istället! Nog för att jag har sovmorgon idag, men det är ändå fortfarande lite mörkt, tyst och skönt.
Veckans smakebit kommer från Liv efter liv av Kate Atkinson.
”Så då går du inte längre hos doktor Kellet?” frågade Izzie och knäppte upp sitt emaljerade cigarettetui och blottade en prydlig rad med Black Russian-cigaretter. ”En giftpinne?”erbjöd hon och höll fram etuiet. Izzie behandlade alla som om de var jämnåriga med henne. Det var både förledande och ganska nonchalant.
”Jag är tretton”, sa Ursula. Vilket så vitt hon förstod besvarade båda frågorna.
”Tretton år är ganska vuxet nuförtiden. Och livet kan ju vara mycket kort”, tillade Izzie och plockade upp ett långt cigarettmunstycke i ebelholtssvart och elfenbensvitt. Hon sökte vagt med blicken runt restaurangen efter en kypare som kunde ge henne eld. ”Jag saknar faktiskt dina små besök i London. Att följa med som ditt förkläde till Harley Street och sedan gå och äta på Savoy. En begivenhet för oss båda två.”
”Jag har inte varit hos doktor Kellet på över ett år”, sa Ursula. ”Jag anses botad.”
”Förträffligt. Själv anses jag däremot obotlig av la famille. Du är, naturligtvis, en jeune fille bien élevée och kommer aldrig att veta hur det känns att vara syndabocken som får ta på sig skulden för alla andras försyndelser.”
”Åh, jag är inte så säker på det. Jag tror att jag vet på ett ungefär.”
Stories from the city, stories from the sea 
Nu vet jag ju inte exakt hur mycket franska uttryck som förekommer i boken, men det är typiskt sådant som kan göra mig skogstokig 🙂
GillaGilla
Hej Monika, det är inte så farligt faktiskt, det är bara denna fastern som svänger sig med lite frankofoni 😉
GillaGilla