2015: 101 – Min dotter Amy av Mitch Winehouse (samt lite om filmen)

Jag ska försöka att inte röra till detta inlägget alldeles för mycket – saken är den att jag såg filmen Amy bara några få dagar innan jag läste boken Min dotter Amy och det är nästan omöjligt att inte dra ihop båda, så att säga, när jag ändå skriver. Det finns ju vissa ganska tydliga skillnader – men jag tror att det ska framgå någorlunda tydligt hur jag menar. 

 

Jag såg filmen först – och var trollbunden mer eller mindre från första början. Vilket arbete, med att samla in allt detta material och sammanställa det till en film – och sedan klippa och redigera så otroligt bra. Man blev nästan stum. Vid så många tillfällen glömde jag riktigt av ”hur det gick” för till och med inspelningarna var så levande. Jag såg aldrig Amy live – tyvärr, för det hade jag gärna velat – men vilken upplevelse det måste ha varit. Bara att se filmklipp gjorde att jag rös i hela kroppen. 

 

Vilken sångerska hon var. Och vilken person i allmänhet! Det finns massor av gamla hemvideos som väl lär ge en ganska äkta bild av Amy som dotter / kompis / flickvän och ja, vilken karaktär. Men, så trasig. Jag behöver knappast berätta om den biten av hennes liv för det vet ni redan. 

 

Och ja. Det är som är chockerande i filmen – och i boken – är ju Mitchs fasta övertygelse om att Amy inte behövde hjälp. Ni har hört Rehab – och så resonerades det ju. Typiskt medberoende, förstås, men man kan inte riktigt låta bli att förfasas. Och det är väl hur det har porträtterats i filmen som Mitch själv är förbannad över skulle jag tro – trots att hans intervjuer om den saken visas ”sida vid sida” av helt förskräckliga bilder. 

 

Men – det finns mycket skratt, värme och humor i filmen också. Det var verkligen en känslornas bergoochdalbana att se den. 

Så till boken då – som ju är Mitchs bok. Och det var jag inställd på från början, och jag är glad att jag hade sett filmen först. Jag gillar att ha sett personer på film eller TV innan jag läser deras texter (nå, i många fall) och det var rätt givande i detta fallet. 

 

Historien är ju densamma som filmen – men i boken kommer mer barndomshistorier och berättelser förstås. Och det är fint! Men oj, vad rörigt det blev på sina ställen med persongalleriet. Där hjälpte det också att ha sett filmen – men inte helt och hållet. Till exempel finns det en ”amerikansk Blake” med i bilden – som är med väldigt mycket – och även om han benämns med sitt prefix hela tiden så är det inte helt enkelt att inte förväxla honom med svinet maken Blake. 

 

Jaag hade mer behållning av filmen – det kanske märks? Den var verkligen fantastisk och jag hoppas att den vinner massor av priser för det är den värd.