Här är vi fortfarande i Kronköping, barnen är ganska små och Maria är fortfarande gift med slarv-Krister och har världens jobbigaste svärmor. Ja – det kan sägas på en gång att denna boken innehåller väldigt mycket privatliv. Dock inte för mycket – eftersom Jansson skriver såpass ledigt känns det helt okej. Maria Wern är ju dessutom en sådan karaktär som är ganska intressant, och som har attityd så det räcker och blir över.
I alla fall.
Boken inleds i slutet – alltid ett intressant drag. Maria vaknar upp i mörker. Hon har fruktansvärt ont överallt – och upptäcker att hon ligger och håller någon i handen. Fast denna någon är alldeles kall och slapp. Och död.
Fast forward backwards – en man anmäls försvunnen av sin fru, men polisen tar det inte på större allvar. Men så plötsligt upptäcks ett lik – och saker och ting börjar visa upp ett samband.
Och en sak verkar säker. Det är hämnd som mördaren är ute efter…
Som vanligt tas en hel del aktuella samhällsproblem upp, vilket är nyttigt. Nu är visserligen denna ett tiotal år gammal, men vissa saker upphör ju inte att vara intressanta och aktuella. Här tas till exempel pälsindustrin upp – ett ämne som jag tycker är ständigt aktuellt och viktigt att tala om.
Något jag gillar lite extra är de många kopplingarna till örter och blommor i romanen – det gör det hela lite sådär extra mysigt mitt i allt det där rysliga. Förstår ni hur jag tänker?
Jag tycker att det är en bra bok, i alla fall. Inte min favorit-Wern, nä – den är lite för seg i starten och jag är bortskämd med att bli insugen från första stund så att säga. Men den är bra, visst är den det!
Stories from the city, stories from the sea 