Månad: juli 2015

2015: 95 – Alla kan se dig av Anna Jansson

Oooh! Detta kan nog mycket väl vara min favvo-Maria Wern hittills. Det är dessutom den nyaste, eftersom jag läser dem i fullständigt kaosartad ordning… men det märks att den är ny, för den är väldigt aktuell. Det handlar nämligen om personlig integritet och skyddet därav, och om hur lätt det numera är att sprida information och personliga saker på nätet och sociala medier. 

Är det offentliga skammen det enda vapen som kommer att behövas i framtiden? Det spekulerar Per Arvidsson om, och det är onekligen en intressant frågeställning. 

 
Hugo går första året på gymnasiet, och är mobbad. När han hotas med att en film av honom i en mycket komprometterande situation kan komma att spridas vill han bara dö. Någon tror sig se honom ha kastat sig från Gotlandsfärjan, men vittnet anses inte tillräkneligt på grund av psykisk sjukdom. 
 
Samtidigt begås ett antal svåra misshandlar och mord på pensionärer på Gotland, de flesta med dödlig utgång. Det lutar åt att gärningsmännen alla är personer i Hugos närhet – kan det finnas ett samband? Offren verkar också ha ett och annat gemensamt, förutom sin högre ålder… 
 
Denna boken är bannemig spännande hela vägen igenom. Vissa bitar är väldigt osannolika – det där med sammanträffanden och samband får inte bli alldeles urflippat långsökt, heller. Men – jag välkomnar min suspension of disbelief och tycker att detta är en riktigt bra deckare, som genast gav mig sug efter lite mer Wern. Kommer snart! 

2015: 94 – Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson

Jaaa. Ännu ett exempel på en ljuvlig ungdomsbok som jag önskar hade skrivts för tjugo år sedan. Så himla bra. 
 
Olivia är 17 år och från Byxelkrok på Öland. Fast hon har faktiskt bott i Kalmar sedan hon började gymansiet, så så himla farligt är det inte. 
 
Det är faktiskt rätt så bra. Tills hon blir dumpad av John, pojkvännen sedan tre år tillbaks – och allting ställs på huvudet. 
 
Först blir det skräck och panik, sedan kris – men sedan börjar hon träffa en massa andra killar. Och folk börjar prata. Och det är ju inget bra, så därför försöker Olivia rättfärdiga kontakterna med dessa andra killar för sig själv och för andra. 
 
Men – varför då, egentligen? 
 
Samtidigt pågår livet runt omkring – som är fullt av väldigt välskrivna karaktärer, situationer och känslor. Detta är en relativt lättläst bok, annat kan jag inte säga, men den tuschar alldeles lagom mycket på gravallvarliga saker mitt ibland bitar som är extremt roliga och fyndiga. 
 
Skitbra! Ser fram emot mer Ohlsson. 

2015: 93 – Inte riktigt enligt plan av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg

Jag har ju ett väldigt konstigt förhållande till Denise Rudberg, i och med det att jag avskyr hennes chicklit, älskar hennes elegant crime och tycker att hennes ungdomsböcker är riktigt, riktigt bra. Därför kan jag ju inte låta bli att läsa när något nytt kommit ut – för med lite tur kommer det att hamna på den sidan gränsen som jag verkligen gillar! 
 
Och det gick – sådär. Haha. 
 
Jag läste denna över en solitär middag (ja, och lite efter också) och för det ändamålet var den absolut helt okej och lagom. Dessutom är det korta kapitel, vilket gör att det gick alldeles strålande att läsa den i telefonen och slippa sitta med plattan framme. 
 
Hade aldrig hört talas om Hugo Rehnberg förut, men nu har jag gjort lite efterforskningar och förstår att han varit redaktör för ett livsstilsmagain, och tydligen hade han något med Bingo Rimérs bok att göra också. Hur som helst – helt okänd för mig som har väldigt dålig koll på den delen av populärkulturen… 
 
Hur som helst. Förutsägbart – check. Men det gör inte så mycket. Man kan liksom räkna ut med pektårna vad som kommer att hända, och det förlikar man sig med på en gång, så det är helt okej. Det hela börjar på Paulas bröllop, hon ska gifta sig med Didde, en gammal vän till Didde som heter Tom dyker upp, blir berusad, trampar på brudklänningen. Ja, något sådant. Varannat kapitel berättas av Paula, varannat av Tom. Varannat är skrivet av Rudberg, varannat av Rehnberg. Inga chocker, med andra ord. 
 
Och det susar förbi. Och några bitar här och där är faktiskt riktigt roliga. Men det är oerhört ytligt och inte särskilt bra – det kan ingen människa säga. Ett underligt grepp är att alla kapitel heter som en hashtag – men inte vanliga hashtags, utan jättelånga, alldeles för genomarbetade dito. Nej, fy så tröttsamt. 
 
Men som sagt. Smårart och ytligt och lättläst på gränsen till löjligt. Paret har kommit ut med ännu en titel nu i dagarna, och jag skulle bli förvånad om jag inte har läst den innan semestern är över. Tvångsmässigt beteende, moi? 
 
PS: Ni vet hur jag brukar bli tokig på namedroppandet i Rudbergs böcker? Här tog det faktiskt ett litet tag innan det spårade ur, men då med råge. Mycket intressanta val av kändisar att namedroppa, också. 

2015: 92 – Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Sara har precis kommit hem till Luleå igen efter att ha gjort ett utbytesår på Svenska skolan i London, där hon läste sitt första gymnasieår. Innan hon åkte till England gjorde hon slut med pojkvännen Mattias – tillika bästa väninnans bror – och nu är relationen minst sagt frostig. Överhuvudtaget är det ganska svårt att komma tillbaks in i småstadslivet – vilket gör att Sara bestämmer sig för at börja med något nytt. 
 
Nämligen jujutsu. 
 
Och där träffas hon nya kompisar, bland annat grannen Adrian som blir en god tränings- och fikakompis. 
 
Alltså, jag har sagt det flera gånger innan – varför fanns inte sådana här ungdomsböcker när jag var i ”rätt” ålder? Nu, femton år senare, läser jag förstås med stort nöje – och så fort jag kommer på mig själv med att tänka som en kärring (typ att de använder för mycket engelska uttryck och sånt) inser jag att det är just det jag gör – för detta är förmodligen hur realistiskt som helst. 
 
Jag gillar Sara men jag kan bli lite irriterad på henne också – vilket säkert är meningen. Tonåringar är väl lite jobbiga? 😉 Jag tror att Lindbäck har väldigt stor nytta av sitt ”andra”  yrke när hon skriver ungdomsböcker – att vara gymnasielärare kan väl inte vara annat än en merit. De andra karaktärerna är också bra, jag önskar att My Person, kompisen från England, hade varit med mer för henne gillar jag skarpt. 
 
Så ja, Lindbäck är toppen som vanligt – inga överraskningar där – heja! 
 
((Bonus – Lindbäck har mer eller mindre deklarerat Call your girlfriend av Robyn som soundtrack till denna så här kommer den med!)) 
 

Historiska Muséet

 
Jag älskade Historiska Muséet – men var lite förvånad över att det inte var ”mer”, så att säga, i den gigantiska byggnaden. Men det var riktigt bra. 
 
På entréplan fanns en utställning som heter Hembygd och som bygger på intervjuer med unga människor från hela Sverige, om vad de tänker om sin hembygd. Det allra bästa var filmerna, som jag ju inte kan visa här, men titta lite på hemsidan om utställningen vetja. 
 
Bilden ovan symboliserar – förstås – hur vi fungerar i stora lägenhetshus. Jag har ju inte så många smeknamn i mitt hus, det är mest Tvättstugechefen och ”hon med luggen” och ”hon som skrev en lapp till sitt ex och satte i porten när han hade sparkat ut henne” – men visst känner man igen den där känslan av anonymitet – och fördomar? 
 
 
Denna gubben är från 1100-talet. Mäktigt. 
 
 
Sedär, så insiktsfullt och väl uttänkt redan på 1100-talet, va? Vad sägs om att vi anammar det lite grann? 
 
 
Ett oerhört vackert schackbräde. Det är förvisso inte historiskt, men museet gjorde sak i att jämföra schack med ståndssamhället från förr – hovet, kyrkan, adel, borgare och bönder finns ju representerade, och har helt olika rättigheter på brädet. Precis som det var på riktigt. 
 
 
En gammal reliklåda – som visade sig innehålla en bit av Heliga Birgittas lårben, här längst fram i bild. 
 
 
En replika av en av Drottning Margaretas finklänningar. Herregud alltså. Så styv och tung den måste ha varit. 
 
 
Jag gick i närheten av ett par unga engelsmän och en äldre herre från samma land och de höll på att skratta ihjäl sig åt Johan III:s vegetariska taffel (ja, det fanns en översättning). Och ja, jag kan förstå det. Hackade Gädder gjorde som Päron och Lumer med brunt Sohd låtar ju väldigt lockande. ((Men – ska sägas – Flundror med gröna krydder och Färsk Ijd med Pepparrot låter ju jättegott och fräscht.)) 
 
 
Denna har vi ju redan tittat på men den får vara med igen för den är så rolig. Jag måste väl lära mig äta ärtsoppa igen. 
 
 
Jag har problem med att komma ihåg Karl XII:s födelseår och när han startade regera – därför tog jag kort på detta i golvet. ((Det löper en tidsaxel hela vägen runt utställningen.)) Tänkte att det skulle fastna då, men nä. 1718 kommer jag ihåg – inte minst för att jag tittar på klockan 17:18 varenda dag – men att jag inte kan lära mig att han föddes på pappas födelsedag 300 år före mig är ett mysterium. Och om jag därmed kunde minnas att han regerade i 21 år så vore ju saken biff. Men nähä. 
 
 
Fredrika Bremer fick vara med på ett hörn. Jag har inte läst Hertha ännu, men det borde jag göra. Kanske nu när jag ändå är igång med romaner om kvinnor på 1800-talet? 
 
 
Detta är en stol. Från 1200-talet. Alltså jag blir alldeles snurrig när jag tänker på det. Så vackert snidad och så välbehållen. Helt otroligt! 
 
 
Heliga Birgitta igen, skulptur från en kyrka – jag tror på Gotland – från sent 1400-tal, tror jag. Den är väldigt lik den äldsta bevarade avbildningen som finns i Vadstena och är från 1425, så det kan nog stämma. 
 
 
Karl XII:s stass. Nog en nyproduktion 😉 
 
 

Det finns väldigt många versioner av Karl XII:s dödsmask. Här är en avgjutning i brons, till exempel. Den ”äkta” finns på Göteborgs Stadsmuseum, men har i perioder varit utlånad till Bohusläns Museum och kanske finns där ännu, jag har inte varit där i år. Det var nämligen till Uddevalla som likfärden gick och dit konungen anlände på Luciadagen 1718 – och där han sveptes och balsamerades av nio kvinnor ur hovstaten. Det ni! 

 
 
Bonus: På väg ”hem” åkte vi förbi Dramaten. Som väl är lite av ett historisk museum i sig. Herregud, vilken överdådig byggnad! Jag drabbades av svår prålsjika när jag såg entrén alltså. Men det skulle vara häftigt att gå dit någon gång. Nästa gång! Nu var det någon sorts sommaruppehåll på nästan alla teatrar, så jag gick på bio istället. Mer om det senare! 

Och världen skälvde / Let’s shake it up baby

 
Haha! 
 
Nä, men det var faktiskt ganska läskigt! Jag satt i godan ro med Midsomer Murders i bakgrunden och löste korsord och hörde något konstigt ljud – trodde först att det var något i diskmaskinen som hade snurrat till eller så, sedan att det var en riktig jäkla långdragen åsksmäll, sedan något stort fordon som försökte köra på gångvägen – men när det rasslade till i skåpen och verkligen vibrerade i golvet förstod jag att det nog bannemig var jordskalv på gång. 
 
Intressant! Men jag är rätt glad att det inte pågick längre, det hade inte varit särskilt roligt om bokhyllan hade vält till exempel 😉 
 
Kände du av skalvet? Jag ser nu att det handlade om över 3 på Richterskalan, det är inte småpotatis. Faktiskt. 

Mitt livs första plankstek

Det finns många saker jag aldrig har gjort. Som att se en hel Bondfilm, eller en Jönssonliganfilm, eller för den delen en Beckfilm. 
 
Och så har jag aldrig ätit plankstek! Förrän i fredags kväll, för då var det dags! 
 
Runt hörnet från hotellet ligger en restaurang som heter Blekholmen Restaurang & Bar. Området heter troligen Blekholmen på grund av att textilfabrikerna i närheten lade ut textilier för blekning just här, alldeles vid vattnet. 
 
Jag fick tyvärr ingen bra bild på bryggan, men denna är lånad från restaurangens hemsida: 
 
 

Och själva maten: 

 
 
Och ja. Det var verkligen så gott som jag hoppades på. Ryggbiffen var jättefin, de visste vad medium rare betyder till skillnad från många andra ställen, béarnaisen var mycket god (men det var alldeles för mycket av den, som synes), potatismoset mycket välgjort och de baconlindade bönorna som bara skymtas uppe till vänster var alldeles lagom grillade. Drösen av dragon verkade lite överdriven men det gjorde inte så mycket. Och visst hade jag föredragit sparris framför haricots verts – men hellre bönor än typ burksparris. 
 
Jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin skulle bry mig om att fixa egna plankor och grejer men kan absolut tänka mig att äta det igen. Det blir ju lite speciellt att äta på ett sätt man inte brukar och det är ju alltid mysigt om det känns lite extra när man äter ute, tycker jag!