Maja går estetisk linje på gymnasiet och har fått lov att snickra en hylla på keramiklektionen. Hon är inte så mycket för det där med lera. Under en lektion råkar hon såga av sig tumspetsen på en sticksåg och hamnar på sjukan med stort bandage och en förbannad pappa, som tror att hon gjort det med flit för att hon inte kan ”verbalisera sin ångest”.
Vadå ångest? Har hon väl ingen.
Konstigt nog får hon inte tag på sin mamma, som ju alltid brukar finnas på telefon. Och helgen därpå åker hon till Norrköping för att hälsa på sin mamma, som bestämt – men mamma är inte hemma. Och mobilen ligger på nattduksbordet.
Hon bestämmer sig för att stanna i mammans hus ett tag för att lista ut var hon har tagit vägen. Och eftersom hon alltid lyckas göra sig illa gör hon det naturligtvis nu också, och tvingas gå in till grannen för att be om hjälp. Och där finns spännande grannkillen Justin Case. Och coola Debbie…
Jag hade hört att detta skulle vara en fruktansvärt rolig bok. Det vet jag inte om jag tycker, även om vissa formuleringar är helt genialiskt roliga. Jag hade även önskat mig mer av kompisen Enzo hemma i Stockholm, som jag gillade skarpt. Men allt som allt är det en ganska lättläst bok med ett starkt tema, och jag tycker att den är bra. Betydligt bättre än debutromanen, som vi strax ska prata mer om 🙂
Slutet är väldigt starkt, tycker jag. Jag hade mina misstankar, men var inte alls säker. Mycket väl ihopknutet.
Stories from the city, stories from the sea 