Det är ett mysterium att jag inte har skrivit om Vit Oleander tidigare, för sedan jag köpte den på The Works i Lewisham för typ noll pund 2008 har jag läst den minst en gång om året, skulle jag tro. Och jag tycker så himla mycket om den också. Jag kommer inte ihåg på rak arm varför jag fick ett sådant sug efter att läsa om den nyligen, men det gjorde jag i alla fall.
Ingrid Rasmussen är poet med en mycket liberal och fri syn på det mesta. Hennes dotter Astrid är vår huvudperson, som fått flytta med sin egensinniga mor runt hela världen under uppväxen. Nu är hon tolv år, och de har slagit sig ner i Hollywood. Fast det blir inte så långvarit, då Ingrid döms till livstids fängelse för mord på en svikande pojkvän och Astrid blir ett av alla Los Angeles fosterbarn.
Och hon hamnar i många olika sorters hem, det är ett som är säkert. Det ena mer dysfunktionellt än det andra. Men bit för bit lär Astrid sig mer om livet och om sig själv, och när hon blir ombedd att vittna i en omprövning av moderns dom är det inte helt säkert var lojaliteten finns…
Språket är så delikat att man dånar. Trots all misär – och tro mig, den finns där – finns det mycket humor i texten. Astrid är en väldigt trevlig berättarröst, och det är ett sant nöje att läsa om henne. Även om det är smärtsamt och upprörande också.
Det finns många som tycker att det är en väldigt konstig roman, och jag kan förstå varför man tänker så. Men först och främst är den lysande, och skulle utan tvekan kunna användas i litteraturstudier på ganska hög nivå. Hoppas att den blir det, här och där.
Stories from the city, stories from the sea 