Jag har sett denna i hyllan på loppisen flera gånger, men trots att jag är så förtjust i Martina Haag så har jag hoppat över den – eftersom jag har absolut noll intresse av löpning, eller att börja med löpning. Men så köpte mamma den och jag läste den i fredags natt och hade ändå rätt så stor behållning av den, även om den naturligtvis är mer relevant och intressant för någon med löpintresset.
Och hade det inte varit för att den är så kort – tog max en och en halv timme att läsa ut – så hade jag kanske tröttnat. Och visst skummade jag genom vissa ointressanta bitar. Men så kommer det sådana där små Haagska guldkorn här och där som gör att man fnissar till och jag vet inte, det mesta som man kan skratta gott åt är ju värt en lässtund, eller hur? Den förgyllde i alla fall min skrällhostande febriga fredagsnatt, och för det är jag tacksam, men jag kommer inte att läsa om den. Nä.
Stories from the city, stories from the sea 