Så kom Utvandrar-sviten till sitt slut, och det kändes bra att vara klar. Delvis för att jag har velat läsa den i många herrans år men inte kommit mig för, men även för att det blev ett hopknyt i historien – och det var dags. Hade det blivit en bok till om Karl-Oskar som änkeman hade det bara blivit för mycket. I alla fall för mig, jag vet att det finns många som skulle önska att sviten blev någon sorts evighetsberättelse.
På sätt och vis är detta nog min favorit i hela serien. Det är mycket reflektion, mycket om kriget, mycket om indianerna och lite mindre gröt och brädor. Hemskt och sorgligt och sjukdom och elände är det också förstås, men jag vet inte vad det är… jag trodde att jag skulle tycka att den var otroligt sorglig och ledsam hela vägen igenom men det gjorde jag inte. Njöt av denna på ett helt annat sätt än de andra tre.
Jag har läst några recensioner som jag brukar göra innan jag skriver själv, och det är många som skriver att läsnöjet försvinner när man inte får läsa om torparfamiljens vedermödor – jag tyckte snarare att det var lite befriande. Jag tyckte att jag ändå fick höra tillräckligt om människorna vi följer och jag älskar Ulrika mer och mer för varje sida.
Slutet är väldigt vackert och vemodigt.
Jag vill väldigt gärna se filmerna nu känner jag – har inte velat göra det utan att ha läst böckerna först – så jag ska försöka få tag på dem.
Man säger ibland att Din stund på jorden är en sorts uppföljare till sviten, och skulle jag komma över den skulle jag gärna läsa den också.
Stories from the city, stories from the sea 