2014: 133 + 134 – Hugo och Josefin och Hugo av Maria Gripe

Mamma köpte en påse gamla barn- och ungdomsböcker på auktion häromhelgen – flera fina Astrid Lindgren (okej, det var någon som hade tuggat på en av Emil-böckerna samt Madicken och Junibackens Pims, men det är smällar man får ta) och tre Maria Gripe. En hade jag aldrig hört talas om, Tappa inte masken, men Hugo och Josefin känner jag ju till! Här fanns alltså Hugo och Hugo och Josefin, inte Josefins egen bok (men det gör ingenting för de andra två är bättre tycker jag, första är lite väl barnslig).

De är verkligen underbara! Josefin, sladdbarn i prästgården, utstött i skolan med knappt några vänner. Och Hugo, bondpojken som skolkar i två veckor för att han måste ta hand om sina vattenspindlar och kallar lärarinnan för ”frökna”. I första boken kommer Hugo till skolan och han och Josefin blir bänkkamrater – och oskiljaktiga! Och i de följande två – alltså dessa två – fortsätter äventyren. Jag älskar Hugos karaktär, han är så no nonsense man kan bli, språket är vackert rakt igenom och det är vad man måste kalla vardagsrealism utan att bli alldeles för sentimentalt och ledsamt trots att det på sina ställen ÄR ledsamt.

Dessutom är det väldigt roligt här och var. Listan över Josefin och Karins ”banntning” är ett komiskt mästerverk. ((Man ska dra ner från tie till nie smörgåsar om dagen och bara äta tre pårschoner till midda utom på missommar då man får äta fem. Bland annat.))