Det går ju inte att läsa alla dessa tunga artonhundratalsskildringar fulla med löss och smuts på raken, enligt mig – det var detsamma med Fogelström, ju – men nu fick det allt vara dags för del två i Utvandrarsviten – nämligen Invandrarna. ((Jag läste ju Utvandrarna i mars… herregud, kan det verkligen vara så längesen?))
Jag behöver väl knappast gå in något vidare på handlingen… Karl Oskar och Kristina och deras resesällskap anländer till Manhattan, i väntan på fortsatt resa mot Minnesota. På sätt och vis var början min favoritdel av denna boken, det var så intressant att läsa om New York på den tiden, när det gick grisar på Broadway och de är alldeles fascinerade av sexvåningshus 🙂
Men visst är det smuts och elände ändå, för sedan ska de vidare till Albany och sedan Buffalo och sedan Chicago, så det blir mer åka-i-godsfinka-typ för dem. Och jag blir irriterad på Kristina som är så himla snobbig mot Ulrika – men naturligtvis fixar det till sig och Kristina blir S:t Kristina igen, halleluja.
Miljöbeskrivningarna och personporträtten är förstås fantastiska. Helt och hållet. Berättelserna om resan till fots fram till Minnesota Territory där de ska slå sig ner är väldigt fina, och jag gillar verkligen när de är hemma hos baptistpastorn (och vad som händer med honom sedan!).
Men, som sagt. Jag blir irriterad på Kristina och hennes snobberi. Det gick visst fort att glömma att hon beskyllde Ulrika för lössen på båten och hade fel. Och så undrar jag lite hur allting bara kan ordna sig, Karl Oskar är ute och håller på att frysa ihjäl och lägger sig på en mjölsäck och vaknar och hittar hem, pang bom, nemas problemas.
Men – egentligen ska man ju inte klaga på det, det är ju befriande att det inte bara är misär. Relationsbeskrivningarna är fina, och jag känner ännu mer nu att jag vill se filmerna.
Stories from the city, stories from the sea 
Läste utvandrarna förra året men har inte kommit mig för att fortsätta än även om jag vill. Så himla bra. Drar mig nog lite för jag vet vad som händer de flesta redan…
GillaGilla