Det var ingen högoddsare att jag:
a) skulle välja denna som första bok i gårdagens leverans
b) skulle läsa den på mindre än 24 timmar
c) skulle älska den så mycket att jag mer eller mindre ville börja om så fort jag vände sista bladet.
För ja. Den är precis så underbar som alla säger. Så vacker, så ärlig, så rörande, så humoristisk, så välskriven, så gripande, så förargande, så älskvärd. Ett mästerverk, helt enkelt.
Berättaren är alltså Hazel, sexton år med obotlig cancer. Hon vill helst sitta hemma och kolla på America’s Next Top Model, så hennes mamma skickar iväg henne till en stödgrupp för tonåringar med cancer. En dag dyker Augustus Waters upp – sjutton år, tjusig som få, rolig och verbal – och har haft en ”släng” av skelettcancer och numera lever med ungefär 1,4 ben.
Det blir inte sentimentalt. Vilket är en bedrift, när man skriver om tonåringar med ena foten i graven, så att säga. Jag älskar särskilt metaforen som Augustus presenterar vad gäller faktumet att han nästan alltid har en cigarett i munnen som han aldrig tänder – han sätter döden mellan läpparna, men tillåter den inte att ta honom.
Helt fantastiskt, helt enkelt. Jag rekommenderar den till precis alla.
Bonus, för er som läst och som en smakbit för er som kommer att läsa…:
Stories from the city, stories from the sea 