Denna har stått i minst tre olika bokhyllor utan att jag riktigt kommit mig för att läsa den. Eller något annat av Murakami för den delen. Men nu är det gjort!
Och det är ju riktigt bra. Toru Watanebe (jag läste Wannabe hela boken igenom) hör som vuxen sin favoritlåt av Beatles – Norwegian Wood – och kastas tillbaks till sin tid som universitetsstudent i Tokyo. Han har ett ordnat liv, pluggar, jobbar och tvättar på söndagar. Han bor ihop med ett neat freak som kallas Storm Trooper (en väldigt rolig karaktär) på ett ordnat dormitory. Året är 1969.
Allt lugnt till Naoko kommer tillbaks in i hans liv. Hon var tillsammans med hans bäste vän Kuzuki, som tog livet av sig 17 år gammal – helt utan förklaring. Genom detta känner de sig bundna till varandra, och börjar umgås på helgerna då de promenerar runt halva Tokyo i flera timmar. Men – Naoko lever fortfarande i svår sorg, och åker till ett sorts retreat för att kurera sin depression. Toru hälsar på henne där och lär även känna hennes fantastiskt kloka rumskamrat Reiko.
Och så lär han känna Midori – Naokos motsats. Hon är öppen, lite gapig och extremt rolig – jag fnissade faktiskt högt åt några repliker från henne.
Boken hanterar mänskligheten, kan man säga. Visst finns det en kärlekshistoria eller tre, men främst handlar det om sorg, saknad och anknytning, skulle man nog kunna säga. Men det är inte tungt för den sakens skull, inte alls faktiskt. Vid ett tillfälle närvarar Toru vid ett dödsfall och inte ens det känns tungt. Språket är dessutom väldigt flytande.
En sak – eller två, egentligen – som gick mig lite på nerverna är att orden öl och Marlboro finns på praktiskt taget varje sida. Eller Seven Star. Det blev faktiskt lite tröttsamt. Men jag gillar karaktärerna så de får väl vara förlåtna för sitt dekadenta leverne då 😉
Gillar även Nagasawa, Torus kompis, skarpt. Han har några repliker som är geniala. Som ””If you only read the books everyone else is reading, you can only think what everyone else is thinking”
Denna boken har dock inte övertygat mig om Murakami som en av de absolut största levande romanförfattarna i vår tid. Men visst kan jag ge honom en chans till eller två, inga problem! Dessutom gillar jag förstås alla referenser till 60-talsmusik skarpt.
Stories from the city, stories from the sea 