Äntligen kan jag alltså sälla mig till den jätteskara som har läst Utvandrarna! Nå, hela sviten har jag ju inte lyckats ta mig igenom förstås, men de står på tur. De flesta älskar dem och hittills kan jag bara hålla med.
De flesta känner ju till historien – ett knappt tjugotal landsbygdsbor ger sig av från Ljuders socken i Småland för att söka lyckan i ”Amerrka”.
Karl Oskar och hustrun Kristina med tre barn är skuldsatta på sin stenåker till gård och har stor sorg, Karl Oskars lillebror Robert har rymt ifrån en hemsk drängtjänst där han blivit misshandlad och fått men för livet, Roberts bäste vän Arvid hamnar som dräng hos åkianen Danjel och frun Inga Lena plus barn, där hela gården landsförvisas på grund av brott mot kyrkolagen. Med dem följer även den nyfrälsta prostituerade Ulrika och hennes dotter Elin, samt grannen Johan Petter som lämnar sin elaka fru Brita-Stafva.
Efter ett års sparande och förberedelser beger de sig till Karlshamn, där deras skuta Charlotta ska lätta ankar mot Den Nya Världen.
Och väl ombord på skeppet är det trångt, smutsigt och allmänt hälsovådligt. Det är löss och sjösjuka och skörbjugg och halsböld och död och elände – men Utvandrarna från Ljuder håller minsann ihop och blir ett stöd för varandra, även när det är som svårast.
Otroligt fin bok. Och trots jämmer och elände får man faktiskt fnissa till åtminstone ett par gånger under läsningens gång. Jag förstår verkligen varför Utvandrarna blivit en så älskad bokserie, det gör jag!
Den vann ju till och med årets Litto! Det hade jag faktiskt glömt, men det var väl kanske det som fick mig att beställa böckerna från första början.
Stories from the city, stories from the sea 